Way out east

Ett år senare

2012-01-31T13:27:00.035+01:00

Karachi, januari 2011. Ett drygt år har gått sen vi hängde en halv evighet i en av de smoggigaste, stökigaste, bullrigaste megastäderna på jorden. Det firar vi med att publicera reportaget vi gjorde för Sydsvenskan om läget ett halvår efter de katastrofala översvämningarna i Pakistan. Det blir premiär här på Way out east-bloggen eftersom det, på grund av diverse arabiska revolutioner och en Japansk jordbävning, aldrig gick i tryck.

I dag är situationen fortfarande svår för de som drabbades av katastrofen 2010. Monsunperioden 2011 innebar nya översvämningar och omkring fem miljoner människor blev ånyo hem- och landlösa i provinsen Sindh i södra Pakistan. Många bor i provisoriska tältläger och det kommer rapporter om flyktingar som fortfarande inte fått någon hjälp. Hur det gått för Husna Bughio i tältet invid motorvägen eller för Basar Palipota och hans familj hemma i byn vet vi inget om.

Tuff framtid för Pakistans bönder

Krisen i Pakistan är långtifrån över. Ett halvår efter att Indus vallar brast lever fortfarande hundratusentals människor i läger, och de som har kunnat återvända hem tvingas in i allt värre skuldknipor.

Basar Palipota kommer snart kunna odla solrosor på sin mark. Men det kommer ta fem år innan familjen uppnått samma ekonomiska nivå som innan översvämningarna.

Basar Palipota blickar ut över sina fyra tunnland odlingsmark. Den ligger naken under solen. Ur jorden gräver han fram rester av förstörda sockerrör, kastar dem åt sidan, lunkar långsamt vidare.
– Det skulle ha blivit en bra skörd, mumlar han.
20 procent av inkomsterna skulle ha gått till skuldavbetalning och resten till familjens åtta medlemmar. I år vet han inte hur han ska kunna betala de informella långivare han är beroende av för att kunna driva sitt jordbruk. Han har inga pengar till att köpa grödor, gödningsmedel eller mat till familjen. Eftersom bevattningskanalerna är igenkorkade av slam efter översvämningen kan han heller inte odla grönsaker i väntan på solrossäsongen i februari. Usaid har utlovat solrosfrön som del av ett samarbetsprojekt med FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), men Basar Palipota kommer fortfarande att behöva ta nya lån för att täcka familjens levnadskostnader.

Staten lovade efter översvämningarna att ge varje drabbad familj ett bankomatkort laddat med 20 000 rupies (1500 kronor), med löfte om påladdning med ytterligare 80 000 rupies. Lokala hjälporganisationer uppskattar att korten inte har nått ens en tredjedel av de drabbade familjerna, och ingen har hittills sett skymten av en andra påladdning.
Familjen Palipota använde det statliga bidraget till att köpa madrasser och filtar inför stundande vinter, och mer kan de inte göra innan de får resterande belopp.
– Vi väntar på att saker ska hända, säger han, och vänder de grova handflatorna mot himlen i en uppgiven gest.
– Det är en stark känsla av maktlöshet, att inte kunna göra annat än att vänta.

Basar Palipotas by ligger i provinsen Sindh i södra Pakistan, strax öster om den kustbelagda megastaden Karachi. Det var genom deltat i dessa södra regioner som allt vatten var tvunget att passera på sin väg mot Arabiska havet. Tillsammans med norra Sindh räknas området till det allra värst drabbade. I hela Pakistan drabbades drygt 18 miljoner människor av översvämningarna, 80 procent av dem var småskaliga bönder som Basar Palipota.
– Katastrofens omfattning är enorm, säger Stacey Winston, talesperson för FN i Pakistan.
– Sex månader efter översvämningarna står fortfarande flera byar under vatten, och fram tills för några veckor sedan fick vi rapporter om lägersättningar som fortfarande inte nåtts av hjälpen.

FN uppskattar att minst 150 000 människor fortfarande bor i flyktingläger utan att kunna återvända hem. Men mörkertalet är stort då spontana lägersättningar, utan statlig kontroll, faller utanför statistiken. Bara i Karachis utkanter bor omkring 50 000 flyktingar.

Den statliga hjälpen till flyktingarna i det övergivna bostadskomplexet har dragits tillbaka. Nu förlitar de sig på hjälporganisationer.

I ett övergivet bostadskomplex, avsett för industriarbetare, har staten gett rum åt cirka 10 000 människor. Inklämda i 960 lägenheter utan el eller vatten väntar de på att kunna åka hem. Lägret räknas till ett av de bättre, men hotet om att bli bortkörda till tältläger är ständigt överhängande. Fem månader efter flyktingarnas ankomst har det mediala intresset svalnat och staten har dragit tillbaka sitt stöd. Nu förser en hjälporganisation dem med det allra viktigaste.
Mukhtiar Ahmed Baloch som bor i lägret med sin familj känner sig övergiven och frustrerad.
– Jag åkte tillbaka till vår by och fann att den fortfarande stod under vatten. All infrastruktur är förstörd och ingenting kan växa där. Vattnet är förgiftat och jag har fått utslag på huden, säger han och tillägger att han i vilket fall saknar medel för att flytta familjen de 40 milen till hembyn i provinsens norra delar.

Husna Bhughio vill stanna i Karachi. Här finns inga lån att återbetala och barnen får gå i skolan.

Några kilometer bort, invid den fyrfiliga motorväg som leder in mot centrala Karachi, böljar ett hav av tält. Precis intill vägdiket, bakom en gles stråmur, bor Husna Bhughio tillsammans med sin släkt. Tälten står placerade kring en öppen samlingsplats där en ensam ko rastlöst cirkulerar sin påle.
– Jag hade sex kor i byn, säger Husna Bhughio, som kommer från norra Sindh.
– Vi lyckades rädda tre av dem. En sålde vi för att ha råd med transporten till Karachi, och en annan blev stulen härifrån lägret. Resten tog floden. Djuren, risskörden och lagret med vete. Alltihop.

I september i fjol blev Husna Bhughio och hennes släkt avsläppta på den plats de nu bor. De sov under bar himmel tills en hjälporganisation försåg dem med tält. Tillsammans med tiotusen andra flyktingar formade de ett läger på den statliga marken, och deras plan är att stanna.
– Ja, vart ska vi annars ta vägen? Säger Husnas svåger Mehmood Bhughio.
– Landet jag odlade går inte att använda på flera år. Så vad ska jag göra där? Här kan männen göra dagsverke på byggen och få 300 rupies (25 kronor) om dagen, säger han och pekar bort mot andra sidan av vägen.
– Åker jag hem har jag ett lån på 300 000 rupies som väntar på mig.

Mehmood Bhughios historia är långt ifrån unik i lägret. Många visar upp sina skuldpapper och undrar hur de ska kunna betala tillbaka när de har förlorat allt. Vissa menar att det är bättre att stanna i Karachi, något som myndigheterna försöker förhindra. Enligt Läkare utan gränser är staten rädd för att en ny slum ska bildas och har därför inte velat förse lägret med varken toaletter eller andra nödvändiga faciliteter. Vattnet räcker inte till för att tvätta sig och hudsjukdomar är en av de vanligaste åkommorna.

Informella långivare är privatpersoner som mot hög ränta förser bönder med pengar till grödor och gödningsmedel. Kirshan Baghari är en av bönderna som efter översvämningarna får det ännu svårare att betala tillbaka.

De 5 000 flyktingar som bor kvar i lägret räknas till de allra mest utsatta. De har inte råd att förlora den lilla hjälp de får, och för familjen Bhughio har flytten från landsbygden inneburit positiva förändringar.
– Här får barnen gå i skolan. Det är ett ljus i våra liv, säger Husna Bhughio och berättar om den snälla damen som kommer och hämtar barnen och undervisar dem i en byggnad en bit bort.
Men utan matpaket och tankbilar som fyller på vatten i kranarna skulle livet i lägret bli ohållbart. I januari räknade FN med att mer än fem miljoner människor fortfarande var i behov av dagligt matstöd och i Karachi utvidgar Läkare utan gränser sin verksamhet för att förbättra vad de anser vara bedrövliga lägerförhållanden. Samtidigt innebär kylan i landets norra delar en ny katastrof.
– Hjälpen till flyktingarna i norr prioriteras högt och vi kämpar för att bistå med vinteranpassade tält och filtar, säger Stacey Winston på FN, och uppskattar att miljoner är i behov av humanitär hjälp.
För bönderna som återvänt till sin förstörda mark har uppförsbacken bara börjat. Enligt FAO:s pakistanske talesman, Aly Khan, kommer det ta uppemot sex år för jordbruket att nå samma produktionsnivå som innan översvämningarna.
– Men det förutsätter att omständigheterna hela tiden är goda, tillägger han.

Ute i byn hos bonden Basar Palipota är oron stor inför framtiden. Tänk om det händer igen. Sprickan i flodvallen är nästan två kilometer lång och det ryktas om att återuppbyggnaden inte kommer att bli färdig innan nästa regnsäsong.
– Är det så kommer vattnet att ta samma väg, rakt genom vår by, när floden stiger igen. Vi behöver en katastrofplan, säger Basar Palipota.

Fakta om översvämningarna
22 juli 2010 svämmade Indus över i provinsen Khyber Pakhtunkhwa i norra Pakistan. På vattenmassornas väg mot Arabiska havet i söder brast flodvallarna på flera ställen och drabbade provinserna Punjab, Balochistan och Sindh.
- 50 000 kvadratkilometer land översvämmades, varav 2,2 miljoner hektar var odlad mark. 450 000 boskapsdjur dog.
- 15 000 byar dränktes.
- 18 miljoner människor drabbades.
- 1 600 människor dog.
- 5,2 miljoner människor behövde i januari 2011 fortfarande hjälp med mat för dagen.
- 1,96 biljoner dollar behövs till humanitärt stöd och återuppbyggnad under 2011. 56 procent av den summan finns tillgängligt i nuläget.
Källa: FAO/OCHA/FN

De 5000 människorna som fortfarande bor kvar intill motorvägen får ingen hjälp av staten. Lägret är i så dåligt skick att Läkare utan gränser nu förhöjer sina insatser.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, översvämning

Saker vi kunde berätta...

2011-06-16T18:38:00.032+02:00

Jag tänkte skriva ett slut, något övergripande, något som knyter ihop säcken som är denna galna resa. Men jag inser att jag inte har något att säga. Det finns inget slutgiltigt, ingen sammanfattande tanke eller lärdom, bara ett konfettiregn av små små moments som droppar ner över oss i alla olika hastigheter och triggar alla olika känslor.

Så många öden
Heliga staden Qom i Iran

Mattan är mjuk. Teet är varmt, och sötsakerna pulvriga. Hon är inte alls som jag trodde hon skulle vara. Hennes ansikte är runt, uttrycket milt och ljust. Hans andra fru. Hon ber så mycket om ursäkt för ett hårstrå i hans kopp, häller ut alltesammans i vasken. Han säger att han hade kunnat dricka en kopp full av hennes hår. Hans röst är djup, han är vacker, karismatisk? förtrollande? manipulerande? ja, va fan är han?? Han lägger blodiglar på sin lever. Och går på regnbågsfestival.

Vit rök glider som dimma mellan mjuka mattans strån, det renaste av det rena... medvetandet sjunker under hjärthöjd. De är så milda och vänliga och kroppen känns så älvlik, svävande över all jord. Kvar är essensen, himlen. Och islam är där, överallt. I varje partikel.

Vi ska med ett nattåg, den planerade flykten ut från detta parallella universum där vi är av annan art, och allt är... så konstigt, mäktigt, skrämmande, men just nu mest överväldigande. Och jag blir så nyfiken och jag vet att jag är så lättpåverkad och så gärna vill tro att någon annan har rätt, så att jag kan lära mig allt de vet...

Mina känslor tvinnas ihop med hennes i baksätet på den gula chevrolen, hon snubblar på orden och ber om ursäkt, men hennes blick är så klar, känslan outgrundlig och jag önskar vi hade mer tid.

Den svarta perrongen glider sin väg. Tåget vaggar. Vi bryggar avståndet mellan överslafarna med våra händer, blinkar glest, har landat på samma planet. "Om inte jag hade varit med hade du blivit hans tredje fru". Jag skrattar för det är ju helt bisarrt, men samtidigt kanske helt sant.

Allt som kan gå förlorat
Jordbävningsdrabbade staden Bam i Iran

"Han kan verka okej, men vissa saker läker aldrig". Han pratar om sin son och ser så ledsen ut att jag inte vet om jag ska stanna eller gå, blunda eller titta. Får jag sträcka ut en hand och krama hans axel, eller anses det som opassande? Jag är ju kvinna, och så ofta jag önskar att jag vore en bror.

Gammal man i stickad tröja. Kan se honom gå på nya gator och titta efter sina döda vänner, sin döda familj. Och sonen som lever grävdes fram sist. Varför grävdes han fram sist? Två turister dog, men sonen levde, men inte hans flickvän. Den första kärleken, det är något speciellt med den, säger han och spenderar sitt unga vuxna liv med att bygga upp sin stad. Sten för sten, det är bra nu. Eller är det fortfarande jordbävning? Inuti? Kanske ännu mer i fadern. Gammal man, stickad tröja, han ser så ledsen ut när vi åker att det bränner av skam. Vi lever våra låtsasliv, väver vänskaper och repar upp dem. Han byggde hela livet och förlorade allt. Han har byggt färdigt. Kanske är det därför han är så ledsen. Inget nytt kommer, allt som funnits är förbi och kyrkogården fylldes med fyrtio tusen kroppar. Men sonen bygger, så jag tror, jag tror att den gamla mannen egentligen pratar om sig själv.

Tre sängar
Pashtunstaden Peshawar i norra Pakistan

Jag börjar hålla Johns hand lite hårdare. Jag vill inte släpas bort och vara utan honom, utan normalitet, ensam med kvinnorna. Vi har ju inget gemensamt, tänker jag, de skrämmer mig, de tittar på mig och säger saker jag inte förstår. Vet inte vilken fot jag ska stå på. Ler så att det gör ont i käkarna. De är så många, som en flock med fåglar, så färgglada, lågmält kvittrande, vänliga men samtidigt genomträngande, påfrestande och vi kan inte prata med varandra. Deras män säger att de kan engelska, men det kan de inte.

Någon tar mig i handen, känns bättre att bli ledd. Ledd in till hus med många många rum dit John aldrig får gå, med systrar som är som utomjordingar, eller jag, med livet inom fyra väggar, eller bakom burka... och jag orkar inte mer.
Sätter mig på en sängkant bredvid en sovande kvinna, försöker få dem att inte väcka henne, snälla väck henne inte, hon behöver vila! Pulsen rusar, jag vill inte att hon ska väckas bara för att hälsa på mig, äckliga viktigmänniska, jag är inte viktig, låt henne sova! Hennes ögonhålor tar inte slut, kan inte tro att hon är arton. Hon ler matt mot mig när hon vaknar och ser inte arg ut, som jag hade gjort. Jag tänker att hon inte vet vad det är att vara sin egen, att vara ifred. Hon släpper sin underarm mot madrassen. Den nyfödde gnyr, skrynklar ihop sitt lilla ansikte. Hårstråna är så svarta, ögonbrynen buskiga, och kanske är det därför han ser så gammal ut. De lindar om hans kropp. En kort stund är hans ben och armar fria att vifta och sparka, att böjas mot bröstet. Sen lindas han hårt igen, helt rak, som en pinne. Och jag vill inte att de ska göra det.

Sidra. Lillasyster. Lilla syster. Ljuset i alla mörker, denna lilla kvinna, stora flicka. Hon är 16 år gammal, och hon är så vacker. Hon säger att många säger det, att det påstås, att hon är just vacker, men själv tycker hon att hon blivit tjock. Uppkrupen i sängen, håller handen över magens glansiga tyg och äter mer choklad. Hon älskar choklad. Sidras engelska är nästan perfekt, och hon pratar och pratar. Jag blir tårögd och vet ibland inte vad jag ska säga, för hon är så överväldigande, så fin, och jag tycker det är så bisarrt när hon säger att jag är "cute", när hon sitter där och ingen kan vara finare. Småflickor i prinsessklänningar, trollspön och fe-vingar stökar omkring oss, men Sidra låter sig inte störas. Hon visar mig sin dagbok och berättar allt hon drömmer om. Kärleken, att spela volleyboll, studera utomlands, kanske australien? och kanske, viskar hon fnissande, ha kjol! en kort kjol, och det slår mig att ingen annan kan förstå oss, Sidra tar sin chans. Så kan jag söta snälla rara kanske prata med hennes storebror och övertyga honom om att hon ska få åka?

Storebror reser sig inte upp ur sin säng. Han ligger som på en divan, han är kanske 45, de kan inte ha samma mamma. Vi tar inte i hand. Han lyssnar med ett ofokuserat leende när jag pladdrar om hur bra det är att möta andra kulturer, precis som jag gör här, att få kunskap om världen utanför, att lära sig språk och förstå... blablabla. Efter en stund avbryter han mig med: She's a muslim woman, she can't go alone. Och jag kan ju inte hejda mig och säger att JAG kan ju ta hand om henne, hon kan komma till Sverige och allt blir frid och fröjd och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Jag är helt från vettet. Men han genomskådar mig självfallet, och jag skäms. Han vet att jag vet att jag varken är en bra förebild eller en lämplig beskyddare av Sidra.

Kanske får du studera i Lahore, kanske blir det bättre så, och så hemskt men måtte dina drömmar rinna av dig och bli till nått annat, så blir du lycklig precis där du är. Det hoppas jag på lillasyster!

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Pakistan, Qom, Bam, Peshawar

After beach...

2011-05-09T14:07:00.007+02:00

... kommer berg! När luftfuktigheten blev så hög att det nästan blev lite plågsamt att andas i Varkala (särskilt under yogan) bestämde vi oss för att bryta upp från det eviga strandlivet och bege oss upp till svalare väder. Mellan Kerala och Tamil Nadu, bland gröna kullar och lika gröna dalar, hängde vi på lite olika hill stations. Turistade i klassisk stil mellan tefabriker och chokladbutiker i Munnar innan vi landade hos den fotopluggande couchsurfing-hosten Ashish i Ooty.

Teplockerskor i Munnar

Precis innan eftermiddagsregnet

Med externblixt i Ooty

Efter bergen hamnade vi i Bangalore hos ännu en surfare, Arvind, vars hus var mer som ett minihostel där folk softade på madrasser på golvet, kollade på cricket och drack bärs. Här slöt vi även upp med fröken Hjo – Johanna, och hennes co worker Stina, som tog med oss ut i slummen där de håller på med sitt masterprojekt i landskapsarkitektur, även kallat SUCCESS :) Läs mer här och här.

Johanna och Stina

Casa de Arvind med kattungen Sami som försvann :(

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bangalore, Ooty, Munnar

Bend your body bend your soul

2011-04-06T08:37:00.013+02:00

Akro-john

DET ÄR VARMT I INDIEN! Detta inlägg författas således med (minst) 30 procents reducerad hjärnkapacitet, vilket fick bara denna mening att ta typ 5 minuter att skriva. Svett!! Livet här på Varkalas nordliga klippa i södra Indien gungar i takt med hängmattor och palmblad, och vi har nästan glömt hur det är att inte vara här. Vi har glidit in i ett dåsigt icketillstånd som tvättar skallarna rena från stress och framåtrörelse. Nu känns det inte längre händelsefattigt att inte göra mer än att sova, duscha, vakna, duscha, yoga, bada, duscha, äta, bada, duscha, äta, duscha, sova, yoga… Fattar faktiskt inte hur man någonsin hinner göra mer än så. Men asså, tro inte att vi slöar! Vi fokuserar intensivt på att äta fruktsallad, klyva vågorna med våra allt mer yogatrimmade kroppar (we wish) och hänga med annat långsamt folk som också fastnat lite för länge i Varkala. Det är nice. Livet går i piaaaaaaano, vad mer kan vi säga, och vad mer kan vi behöva?

Dog life i Varkala

En stor anledning till att vi hänger oss kvar här är vår yogi Kamaraj som peppar och drar och tänjer och trycker tills vi twistat oss själva till poser vi aldrig trott varit möjliga att ta sig upp eller ner i. Våra ryggrader har säkert blivit centimetrarna längre och varenda led i kroppen har mjukats upp av kombinationen fuktig värme och stentuff ashtanga-yoga. Sjukt tillfredsställande känsla i kroppen, kronisk träningsvärk till trots ;)

Ajt, vågorna väntar. Tanken på att åka ifrån dem känns... otänkbar :) Massa kärlek till er och svea vår... vi ses mycket snart!

/Elli

Kanottur vid Kollam med Kamaraj

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Varkala, Indien, Yoga, Ashtanga

När du vill vara dig själv för en stund...

2011-03-08T17:11:00.002+01:00

Gränsen mellan Pakistan och Indien är troligtvis den enda i världen där de blir glada istället för mordiska om man tar ett foto ;) Varje dag innan solnedgång hålls en bisarr gränsceremoni där supportrar från båda länderna fyller stora läktare på båda sidor av gränsen. De viftar febrilt med flaggor, skriker och dansar medan stora traditionellt uniformerade soldater paraderar fram och tillbaka mot porten som skiljer de två rivaliserande länderna åt. De bankar klackarna i marken med sån kraft att man blir lätt oroad för deras smalbenshälsa. Till sist möts de indiska och pakistanska soldaterna vid den öppnade porten, det skakas hand och flaggorna halas. Vackert.

Nationalism javisst!

På grund av denna ceremoni och på grund av att indien och Pakistan hatar varandra (politiskt alltså) är Wagah border troligtvis den najsigaste gränsen att korsa till fots. Ingen gegga, inga lastbilsköer (länderna har inget formellt handelsavtal), finsopat och snälla turistvänliga gränsmilitärer.
På detta sätt lämnar vi pakistan, spatserandes, med solen i ansiktet och viss eufori i hjärtat. Att hänga i Pakistan har varit en galen cocktail av fascination, lärdom, utmaning, magsjuka och en massa massa kärlek. Det ryms så många världar i Pakistan att det är en omöjlighet att fatta vad landet egentligen handlar om. Om vi hade haft ett par hundra antropologlivstider så kanske kanske vi hade kunnat börja förstå vad Pakistan är, men istället har vi kikat in, tagit snapshots av lite ditt och lite datt, och åker därifrån med en kakafoni av olika känslor.

Med risk för att låta som universums största klysha är det flyktinglägren utanför Karachi som fortfarande känns mest. De där små små smutsiga barnahänderna, snustorra på ovansidan och kladdiga om handflatorna, som när jag tog i dem gav mig en förvirrande mix av vämjelse och ödmjukhet. Känslan går inte riktigt att spåra, och kanske är det därför den fastnat så hårt. I vilket fall kommer de där kidsen alltid att hänga med mig, från och med då, var jag än går.

Kompisar

Att komma till Indien var... fantastiskt... av så många konstiga och mindre konstiga skäl. En amerikan, som var vid gränsen för att se ceremonin, kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp med taxiprutningen. En TURIST, sjukt exotiskt! På väg till närmsta staden Amritsar såg vi kvinnor, så många kvinnor överallt, cyklandes, cruisandes i bilar, på moppar, med håret flaxandes i fartvinden. Och först då släppte det. Hur mycket jag än försökt medvetandegöra på vilka sätt det påverkat mig att hänga så pass länge i ett land där kvinnorna har så liten plats i det offentliga rummet, där gatorna är smockade av män och där jag många gånger är ensam tjej, så var det först på andra sidan gränsen jag kunde jämföra och verkligen känna skillnaden. Jag har aldrig blivit något annat än respektfullt bemött och fantastiskt omhändertagen i Pakistan, men jag har ändå inte kunnat undgå att undra och allt för ofta tänka på hur folk verkligen ser mig, vilka förväntningar som finns på mig som kvinna, hur jag borde vara, hur jag borde uppföra mig, hur jag borde vara klädd osv osv...

Pashtuntjejerna förvandlar mig till älva

Att täcka håret är ingen lag i Pakistan, men med undantag av de finare områdena i storstäderna kändes det ändå som en bra idé att vira sjalen runt huvudet. Uppe i det mer traditionella Peshawar där de flesta kvinnor går i burka tog jag aldrig av sjalen offentligt och efter nästan två månader började jag fundera över töntiga saker som vilka signaler jag sänder ut om jag ler och är trevlig, ja, ÄR MIG SJÄLV god damn it, mot en främmande man. Jag började se mig själv mer ur andras ögon (som jag inbillade mig dem), än ur mina egna, och jag var villig att offra min egen övertygelse för att maxa chanserna för att de skulle respektera mig och för att de skulle veta att jag respekterade dem. Och vips så hade jag blivit en av dem som föll in i ledet, och vips så hade jag fattat hur jäkla svårt det är att fajtas mot normerna i ett samhälle, hur övertygad man än är och hur gärna man än vill.

Sen är ju Pakistan obviously inte ett land med en norm eller ett sätt, vilket gör det ännu svårare för en besökare (och inte helt lätt för locals heller) att fatta vad som är okej var och när. Världarna är som sagt tusen i detta 170-miljonerland och i pakistans övre samhällsskikt gäller andra regler när det kommer till kvinnor och deras livsstil. Den som är sugen på att kittla sina fördomar kan läsa Maha Khan Phillips "Beautiful from this angle", med en promiskuös kokainstinn partyprinsessa från överklassens Karachi i huvudrollen. Boken innehåller nära på varenda schablon som finns om Pakistan (En realityshow med namnet "Vem vill bli terrorist" kanske ger en uppfattning?;) och dealar på ett tragikomiskt sätt med både verkliga pakistan och fantasipakistan, så som väst hittat på det.

Men ja, nu hängde vi ju ytterst lite med överklassen och även om jag kände mig fri och bekväm med de som blev våra vänner på vägen var det ändå en förlösande upplevelse att komma till Indien. Ta ett glas vin, hålla handen, släppa ut håret, fan det låter så trivialt att det är löjligt, men skoja min doja att de där småsakerna spelar roll. Indien är på intet sätt ett jämlikt samhälle fritt från kvinnoförtryck och traditionell syn på kön, sex och kärlek, men den spontana upplevelsen för mig, som turist, är att det finns mer space att röra sig i. Jag gillar't, och hoppas på att helt okritiskt fortsätta gilla det i ett par månader till ;)

So long slöja! =D

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Wagah border, Indien, Amritsar, Peshawar, Karachi

Dansa med andar

2011-03-01T21:01:00.017+01:00

En äkta sufitillställning är många turisters våta dröm i det spirituella Asien. Men det ska inte vara en sån där som är gjord för turisternas skull, utan med äkta sufier och folk som blir besatta av helt äkta andar. Själva har vi aldrig haft några vidare ambitioner vad gäller den lite egna förgreningen av muslimer som praktiserar mysticism och dyrkar helgon (strängt förbjudet enligt vissa ortodoxa muslimer).

Men sista kvällen i Pakistan sitter vi ändå där, i bilen på väg ut ur staden på små vägar med desto större gropar i. Vi kommer fram till en liten by där folk uppenbarligen inte träffar västerländningar särskilt ofta. Ett femtiotal personer utan större känsla för integritet samlas snabbt runt om oss. Det viftas med mobilkameror och en kille vill absolut tvunget och helt självklart – "varför inte?" – att jag ska skriva min autograf i hans handflata.

Musiken är viktig för sufierna

Ute på gården står sju buffelkor bundna och några meter därifrån, Inne i den lilla byggnaden, ligger kvällens huvudperson begravd under en stor marmorsten. Kvällen och hela spektaklet är vigt åt honom – byns helgon. Snabbt får vi dock veta att hela evenemanget stannat upp och inte fortsätter förrän kvällens hedersgäster (det tog en stund att inse att det var oss det syftades på) ätit upp maten de bjudits på och satt sig tillrätta på golvet bland den, per kön, uppdelade åskådarskaran som samlats runt en rektangulär röd matta med en grupp musiker vid den ena kortsidan.

Sötsaker börjar delas ut och Elli och jag drar en lättnadens suck när händer sträcks mot luften i ivriga gester, "ge mig, ge mig, jag vill ju ha" och de små blandpåsarna med godis äntligen tar fokus från oss.

Musikerna spelar en så kallad Qawwali, som lite grand saknar en tydlig rytm och därför kan hålla på i all evighet utan att bli långtråkig. En kille med en stor videokamera på sin axel har vänt sig i motsatt riktning och filmar under hela tiden två män vid den andra kortsidan. Männen verkar ha svårt att hålla sig vakna och sitter helt stilla förutom när de tuggar paan med misstänkt innehåll och spottar ut den röda saften i en silverbägare. Med tanke på kameramannens uppmärksamhet förstår man att de är någon slags huvudmän för kvällen.

En pengatäckt matta/scen

I grabbsektionen tävlar jag med killarna bredvid mig om vem som kan bjuda bort mest av sin så hårt förvärvade godispåse. Vi avbryts av en arrangör som med bestämt handlag delar ut runda småkakor som (slafs) lägger sig som en blöt sockersöt fläck i min hand. På andra sidan scenen tränger sig en man fram bland de sittande kvinnorna och säger något till två damer av bredare format. De båda rultiga kvinnorna skrattar generat och slänger skämtsamma luftörfilar efter den uppenbart spjuveraktige mannen. Borta är skäggubbar med monologer, borta är tal om självbehärskelse och uppoffring. Tillställningen är folklig och påminner mer om en schlagerkväll i Sövde amfiteater än en religiös högtid.

De två huvudmännen kommer på fötter och påbörjar en långsam och intim dans på den röda mattan. Med armarna i luften börjar de strö sedlar över varandras huvuden och gör uppehåll bara för att gå bort till musikernas bäste sångare som ställer sig upp och får samma behandling med sedlarna. Efter det tycker de båda huvudmännen att de gjort nog, vacklar tillbaka till sina platser, sätter sig med huvudena på sned och faller in i djupaste av haschkomor.

Den rultigaste av de två rultiga kvinnorna har varit borta hos huvudmännen och hämtat hela skålen med de blöta sötkakorna och sätter nöjt ner den framför sin vänninna. Till höger om dem sitter tonårstjejer med runda örhängen. En medelålders kvinna fångar min blick med ett leende och om jag inte visste bättre skulle jag tro att hon flörtade med mig.

Strö lite pengar på mig

Plötsligt hörs en skrik i djup ångest, precis bakom Ellis rygg, och en kvinna slänger sig i våldsamma epileptiska ryck över golvet. Kvinnorna runt omkring ryggar tillbaka för att inte få sig en käftsmäll eller en armbåge i solarplexus. Elli ser ömsom konfunderad ut, ömsom vettskrämd och en av musikerna ser sig tvungen luta sig över mot henne och med orden "happy happy!" förklara att kvinnan är besatt av helgonets ande och att allting är precis så bra som det bara kan bli .

Den rituella dansen på mattan börjar bli mer folklig och ett tiotal män steppar långsamt omkring i något som mest liknar en stor varm gruppkram. Borta vid kortsidan har en av huvudmännen vaknat till liv och verkar digga musiken medan hans fortfarande dåsiga kompanjon böjer sig fram och spyr i silverbägaren. Mina godiskompisar trugar mig att jag ska delta i dansen och samtidigt börjar Elli tröttna på att hålla modellminen uppe inför ständiga tjugo mobilkameror som riktas mot henne från killarnas sida och vi tar vi chansen att smyga iväg. Vi lämnar lilla samlingen att på egen hand få dansa sig trötta och höga på vägen mot att hamna i extas eller bli ansatta av den helige anden.

/John

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Lahore, Sufi, Islam, Qawwali

Våld och vänskap

2011-02-21T12:55:00.018+01:00

Tough love

För drygt 1400 år sen i onsdags föddes profeten Muhammed i Mecka. Vår vän Prince har hajpat denna heliga födelsedag sen vi kom till Peshawar och när dagen väl var inne kunde han inte dölja sin besvikelse över att vi inte ville gå med honom i den stora glada marschen till profetens ära. Prince skulle bära traditionell grön rock med runda metallbitar på, en slags mösshjälm i samma stil och ett gammalt trubbigt svärd. Hur fantastiskt det än lät gjorde vi våra föräldrar stolta genom att följa UD:s råd och undvika folksamlingar. Det kändes särskilt vettigt i Peshawar där självmordsbombningarna trappats upp på senare tid. Men det är inte vanligt folk som är målet, även om de råkar dö på köpet ibland, utan det är landets polis och militär. Veckan innan vi anlände var det ett attentat om dagen och på fredagen bragde en självmordsbombare 40 människor om livet på ett regemente utanför stan. Anledningen till spänningarna är kombinationen av pashtunernas moralkod ”pashtunwali” och USA:s drönarattacker i stamområdena. Pashtunwali är reglerna som gäller över alla andra nationella lagar. Det handlar till exempel om individuell jämlikhet (siali), heder (ghayrat), gästfrihet (melmastia) asyl (nanawatai) och mod (tureh). Det händer inte sällan att pashtunerna löser sina konflikter med våld, och polisen ingriper inte när det handlar om så kallade familjeangelägenheter. Ett ordspråk säger att den farligaste fienden är din egen kusin, och det är inte helt ovanligt att någon sätter en kula i en annan familjemedlem för att rädda hedern och återupprätta maktbalansen.

Utflykt inte långt från Swatdalen

En positiv aspekt av pashtunwali är gästfriheten, att dela det du har med din broder, eller med en gäst. Enligt vår vän Kausar skulle amerikanerna ha fått en fantastisk allierad i pashtunerna om de hade kommit till dem med respekt och bett om deras hjälp i kampen mot terroristerna. Enligt moralkoden skulle pashtunerna ha inbjudit gästerna i sina hus och slagits tillsammans med dem mot gästernas fiende tills sista blodsdroppen var spilld. (Detta var tydligen även anledningen till att de vägrade att lämna ut Usama bin Laden när han sades gömma sig i området) Pashtunerna är erkända för sitt mod och sin krigarkonst och historiskt sett har de aldrig blivit slagna - inte av Alexander den store, inte av engelsmännen, mongolerna, ryssarna eller någon annan heller som har försökt. Och det är detta folk som USA bombar med sina förarlösa drönarplan som dödar långt fler oskyldiga än terrorister.

På toppen av buddhistiska lämningar

Hämnd för att återupprätta heder är en viktig del av pashtunwali. En man kan inte återgå till sin by om han inte först hämnas en orättfärdig död, något som blir extra komplicerat när maktförhållandena är så skruvade som i USA:s krig mot terrorismen. Eftersom pashtunerna inte har teknologin för att skjuta ner drönarna och hämnas på amerikanerna siktar de in sig på den inhemska militär- och polisstyrkan som representerar den pakistanska staten som tillåter USA att bomba. Den pashtunska moralkoden är så stark att människor hellre offrar livet med en självmordsbomb för att återupprätta sin heder än att leva resten av livet med skam. Enligt Kausar kommer USA aldrig vinna kriget mot terrorismen, eftersom de inte har en aning om vilka de krigar mot. Om de hade googlat på ”pashtunwali” hade de kunnat läsa på wikipedia om varför dödandet av pashtuner är att få en fiende som förökar sig snabbare än en vattenstänkt gremlin. Pashtunerna kommer hämnas om det så är hundra år senare. Och som Kausar säger; ”Vem kan slå ett folk som inte är rädda för att dö?”

/Elli

Enda riktiga sättet att göra sig av med en förstörd Koran är att kasta sidorna i floden. Här i Kabuli river.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Pashtun, Pashtunwali, USA

Peace please

2011-02-18T15:53:00.019+01:00

Peshawar

Om inte Khyberpasset varit stängt för utlänningar hade vi kunnat ta en nätt liten promenad över till Afghanistan. Så nära är det. Pashtunerna behöver inga pass för att röra sig mellan de två länderna - afghan som pakistani, brödrabanden går över gränserna. Flera miljoner afghanska pashtuner (som befolkar större delen av södra och östra Afghanistan) flydde till Pakistan under 80-talet när Sovjet och USA blodade ner deras land. Många bor kvar i gigantiska läger utanför städerna och slavar på tegelfabriker som sägs vara ett av de värsta jobben i Pakistan. Rättigheterna är få, betalningen katastrof, och småbarn släpar sten mot allt vad FN-konvention heter. Men många afghaner har integrerats i samhället, särskilt här i NWFP (north west frontier province) och i norra Balochistan där de kan språket och delar kulturen.

Stans äldsta tehus

Peshawar vid Khyberpassets fot har alltid haft mer att göra med Kabul än Indus lågland och det märks tydligt att stan varit del av den historiska sidenvägen. Basarerna är fullproppade av afghanska hantverk, smycken, mattor och helt fantastiskt god mat (särskilt kabuli rice). Afghanistan är inte bara galet nära, utan det är precis här där vi är, och kanske är det därför Peshawar har en så annorlunda feel. Vingslagen av tusenårig historia flåsar oss i nackhåren påväg genom gamla stans slingrande gränder. Murarna runt den gamla delen är rivna, men tornen står kvar. Gatustenarna och det snidade träet, tehusen och basarerna, kryddor, nötter, frukt och tyg... storyteller-basar, kabul-basar... jag kan nästan lova att jag inte inbillar mig att doften av kamelkaravan fortfarande hänger kvar på värdshusens fuktiga gårdar.
Ovanför en trång stentrappa, vaktad av en nervig katt, ligger stans äldsta tehus. Väggarna lyser i stark smaragd, i skuggornas dunkel står britsar med repbotten och vingliga små träbord. Långväga vandrare, resenärer och handelsmän samlas fortfarande här för att dela sina historier med varandra. Insvepta i jord- och sandfärgade ullfiltar hukar de över småborden och sippar sött te ur skålar. Även en ensam gäst får alltid två skålar ifall det skulle dyka upp någon att bjuda. Att dela det man har med andra är en stark tradition och enligt pakistanierna själva går ingen någonsin törstig eller hungrig på grund av denna nästintill maniska gästfrihet.

Vid fönsterluckorna ut mot gränden sitter temakaren uppflugen på en stenavsats. På en glödande platta står gröna små tekannor i vilka han med läskig pricksäkerhet från någon meters höjd kastar nypor med socker i. Stora grytor puttrar bredvid och han fyller kannorna med ömsom mjölkte, ömsom grönt te med mald kardemumma. Det luktar jul och tusen och en natt.

I basaren

Vi har väntat ett par dar nu på att kunna åka ut till höga berg och gröna dalar, men det har regnat och vi har väntat och väntat. Under tiden har vi firat födelsedag och alla hjärtans dag under en himmel i samma nyans som gubbskägget ovan, zickzackandes på våta gator bland lersprutande rickshaws, moppar, bilar och åsnekärror. Vi sover och äter mat, hänger med några galna men fina pashtuner och lyssnar på historier om äventyrstrippar över otämjda gränser and beyond... Om inte talibanerna sökt sig till Pakistan och om inte USA krigat mot terrorismen hade vi på några korta timmar kunnat ta oss till platser där en tappad haka nog aldrig skulle lyfta igen. För ungefär två år sedan förvandlades den undersköna Swatdalen till en fullskalig krigszon och tusentals människor flydde för att rädda livhanken. Nu har dalen säkrats och skidbackarna runtomkring öppnat igen, men på grund av diverse sorters "spänningar" som ingen verkar ha koll på i detalj får inte turister åka dit. Damn it.

Bröllopsshop i basaren

Ett annan damn it är den helt sjuuuuukt vackra Kalash valley en halv dygnsresa norr om Peshawar. Tänk er små byar strösslade runt en porlande flod i en dal omgiven av berg, och ett helt unikt folk med eget språk, kläder och traditioner. De sägs vara ättlingar till Alexander den store och tack vare byarnas avlägsenhet har kulturen förblivit relativt omixad vilket har lockat dit en strid ström av antropologer, men även missionärer och så turister förstås som vill delta i årstidsfestivalerna och bli lulliga på hemtrampat vin.
Men nu är det slut på det roliga. Sedan USA:s jakt på talibaner trappats upp skälver gränsområdet av oroligheter och inga utlänningar får vistas i Kalash valley och dess omgivningar utan poliseskort. Med tanke på att majoriteten av alla "turister" som kommer hit är galningar eller/och undercover journalister/agenter/spioner med gömd agenda så är polispådragen egentligen inte så konstigt. I vilket fall betyder en död utlänning big trouble för Pakistan. Och en utlänning i Kalash valley betyder big trouble för byborna som gratis måste hysa in en mindre polisstyrka. Och ingen dal i världen är såklart vacker nog att överglänsa uniformerade män med kalashnikovs och ledsna bybor. På grund av 7 minus och flera fot snö tänkte vi ändå inte åka dit, men inshallah så slutar krigandet snart och vi kan en vår eller höst inom snar framtid glida in i naturundrenas telefon- och internetskugga.

/Elli

Utprövning till skräddarsyddd shalvar kameez

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Kalash, Swat, Pakistan, Afghanistan, Pashtun

Ett land, ett folk... mmm eller hur!

2011-02-04T10:35:00.016+01:00

Pakistan är en hal ål som hela tiden slinker mellan våra fingrar. När folk frågar oss hur vi upplever Pakistan är det sjukt svårt att svara. Vad är Pakistan? Snackar vi landsbygdens analfabeta, skuldsatta, hungrande bondekneg, eller sidenglänsande pösmageliv med tjänare i monstersizade villor vid Clifton beach? Men det handlar inte bara om ekonomiska klyftor och enorma kunskapsgap (56 procent av Pakistans 170 miljoner invånare kan inte läsa) utan om ett gytter av identiteter som är så komplexa och invecklat relaterade till varandra att inte ens pakistanierna själva har full koll på läget.

Fortet i Lahores gamla del

Inte en enda vi träffat pratar om Pakistan som ett land, och vid närmare eftertanke är Pakistan heller inte en ål, utan en hel hink med ålar. Av fyra provinser vill två bli självständiga, och delar av den tredje är det redan.

Det isolerade och hårda Balochistan i väst för en aktiv frigörelsekampanj efter långa år av statligt förtryck och snattar i farten ibland till sig ett par turister för att ordentligt nå ut i tv-sofforna. Trots rykte om att det ska vara snälla kidnappare, förklarar detta alla fina konstaplar som envisades med att åka buss och tåg med oss tills vi onappade lämnat provinsen. Vi tyckte att spektaklet var bisarrt, särskilt bisarrt när vår övervakare på tåget eskorterade mig till toan, bad folk att backa mot väggen och sen misstänksamt lyste med ficklampa i dassets alla hörn innan jag fick gå in. Jag rodnade ända in i själen.

Bröllops-mendi utan bröllop :)

Balochistans granne Sindh är nästa provins med flyktplaner. Denna sydliga, ständigt svettiga och kommersiellt viktiga del av landet är en enda etnisk soppa. 1947, när Pakistan blev en islamisk republik och skildes från Indien, deporterades miljoner hinduer från Pakistan, och eftersom de utgjorde en stor och viktig del av Sindhs medelsklass försattes provinsen i svår identitetskris. Lättare blev det inte av att över sju miljoner muslimer med olika etnisk bakgrund anlände från Indien. Nu går de under det kollektiva namnet Mohajirs, som betyder flyktingar, och deras parti MQM är den starkaste politiska makten i Sindh. Sindhifolket känner sig skadeskjutna och gravt underrepresentaterade inom politiken, det trots att regeringspartiet PPP:s darlingfamilj Bhutto faktiskt är Sindhi och bebor en finfin villa i Karachi.

Utanför mosken i Lahore

I fredags lämnade vi 9-millestaden Lahore, i provinsen Punjab, norr om Sindh efter att ha couchsurfat ett par dar. Punjab suktar inte efter någon självständighet eftersom de är i majoritet och styr det mesta inom byråkrati och militär (dit största delen av statskassan går). Till och med cricketlaget, som jag inbillade mig kunde vara den perfekta nationellt enande kraften i ett så sjukt crickettokigt land, består till störst del av punjaber. Men jag vet inte om det är fler än Sindhradikalerna som bryr sig nämnväärt om denna brist på representation.

Utanfor mosken i Lahore

Sist men inte minst har vi NWFP (North west frontier province) där Pakistans näst största och definitivt tuffaste folkslag bor – Pashtunerna. De har rykte om sig att vara råhårda krigare och de många stammarna som bor i det som är världens största autonoma stamområde tycker sig inte ha ett jota att göra med det där landet Pakistan någon hittade på 1947. Istället har de starka brödraband till pashtunerna på andra sidan afghanska gränsen, och lever fortfarande enligt traditionell strikt moralkod kallad Pashtunwali som gäller över de nationella lagarna.

Inga tvivel om att dessa nordliga områden är de mest intressanta och coola i hela landet och ni kommer få höra en hel massa mer om det när vi anländer till Peshawar. Nu hänger vi i ett störigt duggregn i Rawalpindi, Islamabads såkallade tvillingstad, och har just återförenats med våra holländska volkswagenvänner. På svenska ambassaden i Islambad ska vi också förhoppningsvis helt problemfritt plocka ut de där extra passen med Indienvisumen som nästan fick oss utkickade ur landet. Inshallah går allt smooth. Återkommer förhoppningsvis inom snar framtid med fler inlägg om detta svårgreppade land.

/Elli

Lahore

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Balochistan, Sindh, Punjab, NWFP

Alive and well

2011-01-26T14:56:00.007+01:00

in Pakistan, ar en bok av Ethan Casey jag just nu laser (eller borde lasa lite mer frekvent i). Likt Ethan ar vi bade levande och helt okej i detta land trots bomber och shootouts och Allah vet vad. Har bor ju trots allt 170 (!!!!!) miljoner manniskor i Pakistan, sa det kanns ratt avlagset att just vi skulle hamna mitt i ett terrordad.

Vi sitter fortfarande fast i Karachi, i rummet utan ljus, med en havande duva som basta granne. Resan har krampat lite i vantan pa fardigskrivet frilansjobb, men om allt gar som det ska sa ska vi vara out of here inom ett par dagar. Pa couchsurfing har jag just plockat ut en lovely girl fran Lahore ur den oandliga listan av man och man och ater man. Vi har i princip inte traffat en endaste kvinna i Pakistan, och det MASTE andras pa. Men att hitta tjejer som vill eller kan hosta pa couchsurfing ar inte det lattaste.

That's all. Aterkommer nar vi faktiskt har nagot att beratta.

puss och karlek

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Ethan Casey, Pakistan, Karachi, Lahore

Raddad av tyskar

2011-01-14T13:05:00.011+01:00

Livet i Karachi knatar pa. Vi har bytt rum till ett dar vi hade haft utsikt over en brodbakande innergard om inte fonstrena hade varit igenmurade. Brist pa tystnad har blivit brist pa ljus, men vi ar anda mycket nojda. Utanfor hotellet ligger de hemlosa i drivor, insvepta som mumier i tunna tygbitar. Tiggarna ska vara farre an i indien, men de ar anda allt for manga. Svarast ar det med barnen som med huvudena pa sned och storsta hundogonen for sina smutsiga sma fingrar mot munnen. Omsom ger vi dem kex och choklad, omsom pengar, omsom packar vi in vara hjartan i pansar och vagrar bli berorda. Det ar omojligt att rada bot pa sitt daliga samvete, men lika omojligt att resa med det i 8 manader.

Pa Pakistan todays redaktion ar mord vardag

Igar hangde vi med var basta Karachi-van Amar, som jobbar pa den nystartade dagstidningen Pakistan today. Han bjod in oss till stans pressklubb och treatade oss med pakistanska grytor, ol och gin. Igar var det namligen lage att fira! Efter ett antal artiklar om en 5-arig flicka som behovde en benmargstransplantation hade berorda lasare samlat in 2 miljoner rupies (typ 160 tusen kr) och behandlingarna kunde borja. Det var langt ifran forsta gangen Amar lyckats med att blidka lasarna i den sortens fall, men det var forsta gangen det handlade om mangmiljonbelopp. Amar var nojd och tyckte att om det finns en himmel borde han definitivt fa komma dit trots att han inte ar muslim.
Kvallen svartades nagot av nyheten om att en journalistkollega blivit ihjalskjuten pavag hem fran jobbet. I dagens Pakistan today fick vi veta att det var 2011 ars forsta journalistmord. 2010 mordades 10 journalister, vilket enligt "International Federation of journalists" gor Pakistan (tillsammans med Mexico) till det farligaste landet for mediaarbetare.

Nils' baby - brandbilen han snickrat pa i tre ar.

Ja, fan, livet kunde vara bra mycket varre. Var storsta scare hittills pa resan tog plats i forrgar pa passkontoret i Karachi nar vi skulle forlanga vart visum. En handlaggare lekte en miljon fragor med oss och efter att ha fatt reda pa att vi ar journalister och att vi har dubbla pass hotade han med att kasta ut oss ur landet. Han var hogst omedgorlig och vagrade tro pa nagon av vara sanna eller mja halvsanna forklaringar. Allt verkade nattsvart tills en parallell drogs till tre tyskar i brandbil pavag till Tibet. De hade varit inne pa kontoret bara nagra dagar tidigare och charmat handlaggaren ur stolen med sitt juvenila snack om alkohol och roka. Tva sekunder efter vi berattat att vi kande dessa gossar loste sig alla vara problem i ett magiskt trollslag. Mr Hyde blev dr Jekyll och vi fick te och "no hard feelings". Nu ar vara pass stamplade tills 28:e februari och Pakistan ligger for vara enormt langsamt resande fotter. Tacka vet vi tyskar!

/Elli och John

Martin & Niklas, tva av tyskarna som raddade asset pa oss

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Karachi, journalist i Pakistan,

Vykort fran Pakistan

2011-01-11T18:59:00.014+01:00

Den har lyckligt lottade familjen ska fa ett nytt hem av pakistanska flottan.

Solly solly for enormt segande blogg, men vi har varit strangt upptagna med upplevandet av det nya landet PAKISTAN. Just nu befinner vi oss i Karachi, en kuststad vid Arabiska sjon med natta 15 miljoner invanare. Vi bor pa ett halvsunkigt hotell pa den stokigaste gatan i stan. Oronpropparna lyckas knappt stanga ute larmet fran nattens never ending strom av bilar, rickshaws och folk. Om mornarna trumpetar de regnbagsfargade bussarna likt elektroniska elefanter och vacker oss till en ny avgasfylld dag i Pakistans storsta stad.

Dalit-barnen som drog nit i livslotteriet

Tyvarr blir det inte sa mycket mer update an sahar. Harddisken pa macbooken har kollapsat och klockan ar over midnatt pa internetcafeet. Men jag lovar, snart ska riktiga inlagg skrivas igen. Tills dess far ni halla till godo med bilder pa varldens charmigaste dalit-kids pa ett av relief campsen som fortfarande 6 manader efter oversvamningarna utgor tusen och ater tusentals manniskors hem. I tva dagar har vi besokt olika lager och drabbade byar i Karachis omgivning och hort den ena desperata historien efter den andra. Men det ar dalit-barnen som stannar pa nathinnan. Kastsystemet finns egentligen inte i Pakistan, dar 97 procent av invanarna ar muslimer, sa vi blev lite forvanade over att hitta 500 "ororbara" i ett taltlager strax utanfor stan. Tydligen var det bara de rika hinduerna som hade rad att emigrera till Indien nar Pakistan utropades till en sjalvstandig islamisk stat 1947, vilket ar anledningen till att 75 procent av Pakistans 3 miljoner hinduer ar just daliter.

Taltlager utanfor Karachi

Dessa familjer ar samhallets absoluta bottenskrap och den knapphandiga hjalpinsats som staten lyckats frambringa kommer med andra ord aldrig att na de har familjerna. De ville att vi skulle halsa Sverige att deras enda hopp ar internationell hjalp, oronmarkt just till daliterna.

Besoken i lagren och i byarna har lart oss mycket om hur Pakistans samhalle fungerar, eller inte fungerar. Problemen ar som ett myller av rotter som pa ett eller annat satt sitter ihop med varandra men som ar attans svara att reda ut. Situationen pa landsbygden var dalig redan innan oversvamningarna och nu blir svart annu lite svarare. Vissa menar dock att Indus bokstavligt talat spolade in landsbygden till staderna och uppmarksammade bondernas livssituation. Om det har nagon betydelse aterstar att se.

/Elli och John

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Karachi, daliter, floods

Vårt Iran

2011-01-06T18:23:00.006+01:00

Ett helt vanligt par, en helt vanlig dag i Qom

Åååh så mycket mer vi vill berätta om Iran!! Detta gigantiska smörgåsbord till land som vi tycks kunna käka av i evigheter utan att hinna smaka allt, eller ens fatta vad det är vi tuggar på. Vi har ömsom njutit, ömsom spottat ut för att åtta veckor senare lämna landet med en känsla av mättnad, eller är det kanske lättnad? Upplevelsen av Iran är lika splittrad som landet självt, we love and we hate, vi vill åka tillbaka men tycker samtidigt det är jävligt skönt att ha åkt därifrån.

Tillsammans med Maud, Martijn och finaste eskorten med blott tva manader kvar pa lumpen.

Våra sista dagar kantades av otaliga poliseskorter, militärer, passkontroller, kalashnikovs och minutiös övervakning av varje steg vi tog. Från Bam fick vi lift med ett holländskt par i deras volkswagen vilket gjorde resan till Zahedan ungefär dubbelt så lång som den borde ha varit. Baluchistan, som utgör gränsområdet mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, är erkänt shaky, med terrorister smygandes i bergspassen, utbredd drogsmuggling och flera dödliga bombdåd kopplade till religiös extremism. Övervakningen av resenärer med eget fordon är i officiell version för att undvika kidnappningar, men en inofficiell version som figurerar är att polisen är i maskopi med smugglarna och därför inte vill ha turister på egen hand snokandes i området. Oavsett vilken version som är sann fick vi inte rulla en meter utan sällskap av militär eller polis.

Väl i Zahedan löste couchsurfaren Massoud ut oss från polisen med löfte om att vakta oss noga. Vi kände oss som djur i bur och efter att Massoud intet ont anande avslöjat för polisen att vi är journalister kunde vi inte få nog så bråttom att lämna landet. Den sista tuggan vi tog av Iran var med andra ord inte den läckraste på smörgåsbordet.

Med Massouds engelskaklass i Zahedan

Men det finns så mycket annat som varit smarrigt! Gästfriheten och hjälpsamheten hos det iranska folket är spektakulär vilket gör Iran till ett av de säkraste och lättaste länderna att resa i (bortsett från Baluchistan då). Iranierna har ett gemensamt uppdrag – att vara världens vänligaste folk. Kanske är det det enda homogena hos en befolkning som är extremt religiös, sekulär, rik, fattig, liberal, tok-konservativ osv osv..

Viva Inter i Minab

En sak är säker – mediebilden av Iran gör inte dess folk rättvisa. Iran utmålas som ett farligt, extremistiskt, atombombsbyggande jättehot mot omvärlden och ett land som förtjänar att sanktioneras ner i djup ekonomisk kris. Skrapar man lite på trycksvärtan hittar man ett frustrerat folk som gör sitt yttersta för att väga upp det dåliga ryktet. Vissa gör det genom att ta avstånd ("Vi gillar inte Ahmadinejad"), andra sparkar stolt bakut ("Acceptera Iran!"), en tredje skryter med tusenårig historia och unika kvarlämningar, en fjärde med moderna shoppingcentran och flådig lyx, allt för att vi ska fatta att IRAN KAN. De flesta är, oavsett politisk åsikt, nationalistiska och stolta över sitt land, vilket kanske gör det än mer smärtsamt att se dess rykte dras i smutsen. Därför brukar vi mörka lite när folk frågar oss vad vi tycker om Iran. Hellre än att trampa på en redan öm tå, ser vi deras ansikten spricka upp i lycka när vi, sanningsenligt, berättar om alla vackra platser och fantastiska människor vi mött. Kritiken kan iranierna själva sköta, och det gör de.

Religiost mote i Esfahan

Med silkesvantarna av kan vi erkänna att det ibland har varit lite svårt att andas i Iran. Alla lagar och regler, både politiska och sociala, sluter som ett lufttätt lock över det offentliga livet. Konst, musik, film, kläder, var persons agerande, ja allt står under ständig kontroll och det är förbjudet att sticka ut eller, gud förbjude, göra något som för någon annan kan verka lite konstigt. Därför vilar det en falsk likriktning och ett onaturligt lugn över Iran som blir närmast obehagligt. Det enda stället galenskap och aggression får komma till uttryck tycks vara i trafiken – "Folk kör som de gör för att få action", som någon sa, och det verkar inte vara en helt otrolig förklaring. Eftersom vi inte haft nån bil har vi stundtals varit både frustrerade och uttråkade utan att riktigt veta varför.

Fina vanner i Tehran

Skrämmande tydligt blir det när vi i Pakistan slår på tv:n och blir GLADA över en gammal kass amerikansk actionfilm. Iransk (laglig) tv består uteslutande av skäggiga män som sitter i en soffa och kör maratonmonologer, alternativt religiösa filmer om diverse imamer. Lika löjligt glada blir vi när Snook och Anna Bergendahl spelas på ett Pakistanskt internetcafé där vi utan problem kan kolla facebook, you tube och artiklar innehållande ordet "sex" utan att ett statligt filter örfilar oss genom skärmen. På gatan utanför hotellet köper vi en dagstidning som är del av Pakistans stora utbud av fri press och känner att nu är det faktiskt lönt att läsa tidningen igen. Vi älskar Iran, men vi älskar onekligen friheten (att tillgå vår egen kultur?) lite mer. Locket är av, världen har återvänt och det är lite lättare att andas igen.

/Elli och John

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Ahmadinejad, Zahedan, Baluchistan, kalashnikov, Pakistan

Håll om mig

2011-01-01T16:01:00.010+01:00

Bästa vänner

Iranska killar vet om det och påpekar det ofta. "Jo, vi har ju fattat det att i Europa och Amerika tror folk att alla iranska killar är bögar", sa till exempel Arash medan han förstrött pillade i mina lockar.

På promenad går iranska killar hand i hand, under social samkväm sitter de gärna omslingrade i soffan och en vänlig hand på innanljumsken är helt enkelt något man får räkna med.

Kanske är det möjligt i ett land där man (i alla fall tidigare) visste att homosexualitet inte existerade och kanske helt och hållet nödvändigt när vänskap och än mindre fysisk närhet med tjejer är så omständigt, för många omöjligt, för att inte nämna olagligt.

En annan form av manlig vanskap

Hemma i svenne banan har vi på senare tid lyckats bli av med den värsta bögnojan, och visst kramar jag om de flesta av mina killkompisar, om än några av dem eländigt stela i kroppen under den plågsamma processen. Som en nötskalsbild i jämförelse med Iran så är det fortfarande mycket troligare jag kramar om en tjej än en kille.

Jag gillar idén och hur Iranska killar och män umgås, ändå är det omöjligt att tycka det känns helt naturligt när 45-årige Mohammed tar min hand på väg till bilen från restaurangen, trots att det bara är en gest av vänskap.

Vår egen stelhet är vår egen svaghet och egna förlust. Så varför ska det då vara så svårt att säga - krama mig kompis!

/John

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om manlig kärlek, kramas, Iran

Bam och jordbävningen

2010-12-29T22:25:00.013+01:00

Rekonstruktion har blivit Bams signum

Den 26:e december 2003, på dagen ett år innan Tsunamin i Indiska oceanen och lika exakt sju år innan vår ankomst till staden, jämnades Bam med marken i en jordbävning. 40 000 människor, en tredjedel av stadens invånare, dog den morgonen när deras hus kollapsade över dem.

Kyrkogården som vars yta mångdubblades under veckorna efter jordbävningen

På årsdagen samlades hela staden på kyrkogården. Akbar, ägaren till vårt hostel, berättar om hur han och familjen bar ner sina döda släktingar till kyrkogården och hur de fick vänta på sin tur. Han minns alla människor som kommit dit med sina döda och bulldozerna som grävde massgravar åt hela familjer. Akbar förlorade ett trettiotal släktingar men kan ändå säga att han hade tur. Ingen i hans närmaste familj omkom.

Förödelse i Bam

Tur hade också alla utom två av de utländska turisterna som begravdes i rasmassorna under vad som en gång var det stolta "Akbar guesthouse". En efter en grävdes de fram och sist av de överlevande kunde Akbar få fram sin son Mohammad. Han hade då legat begravd i fyra timmar och kunde förutom sin pappas och hostelgästernas grävande händer, tacka sin mjuka säng för att fortfarande vara i livet.

Återuppbyggnaden av Arg-é Bam är i full gång.

Bam blir aldrig sig likt utan de människor som gick bort i jordbävningen. Förr i tiden kunde Akbar gå en gata upp och hälsa och heja till så när som alla han mötte. "Men nu"..., säger han och slår uppgivet ut med armarna.
Stadens stolthet, citadellet Arg-é Bam, blir sig nog aldrig riktigt likt det heller trots det jätteprojekt som satts igång för att bygga upp den gamla staden. Soltorkad tegelsten för soltorkad tegelsten.

Real Madridsponsrad Stadion mitt i Bam

Men Bam och jordbävningen är också en historia om hur världen strålar samman på ett ställe när det behövs som bäst. Sonen Mohammad berättar att det tog mindre än ett dygn innan det första flygplanet med nödhjälp från "fienden" USA landade. Från Sverige kom fältsjukhus med läkare som tog hand om tusentals skadade, Storbritannien prins Charles kom på besök och den spanska fotbollsklubben Real Madrid sponsrade en stadion och gjorde ett bejublat gästspel i staden. Under två år efter jordbävningen jobbade Mohammad med Röda korset och vet med säkerhet att han inte skulle velat vara utan deras räddningsinsats och del i återuppbyggnadsarbetet. (Kanske något att tänka på för alla dem som gått ur Röda korset på senare tid)

Såren kan nog aldrig läka, men nu är Bam ett exempel på hur människor möts och har mer kunskap än simpel mediepropaganda. "I Bam finns inte en enda person som går på tv:s negativa nyheter om amerikaner och västerlänningar. Här har vi träffat dem och vi vet vad de gjorde här och hur bra människor de är", säger Mohammad.

/ John

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bam, Iran, jordbävning, real madrid

Zorrotjejer och delfinbad

2010-12-25T19:56:00.030+01:00

Kvinnorna i Minab är inga svarta korpar. I torsdagsmarknadens damm går de insvepta i mångmönstrade skynken i ljumma färger med ena änden uppkastad över axeln på indiskt manér. John tycker de är mycket fina, och som den Africa lover han är konstaterar han nöjt att de liknar sudaneser :) Men byxorna måste vara indiska. Tyget är blankt som siden, och längs det avsmalnande byxbenet blänker ett detaljerat broderi i guld och grälla färger.

Burka i Minab

Det udda modet tros ha hoppat iland med sjömännen i Bandar Abbas som varit en hamnstad så länge den funnits. På 1500-talet var det portugiserna som kontrollerade den strategiskt viktiga hamnen och under den perioden passade de på att införa den underligaste delen av gulfkvinnornas mode: the mask! =D Många sveper in sitt ansikte i tyg á la burka, och ovanpå sätter de en mask i klassisk maskeradstil som alltså ska vara portugisernas påfund. Den utstickande fållen på näsroten får kvinnorna att se ut som märkliga fåglar. Vissa bär bara en mask av metall, vilket ser ännu underligare ut, som fåglar som tappat kött och fjädrar och bara har skelettet kvar.

En från Dubai förlupen oljerigg utanför Qeshm

Det är vinter vid Persiska viken vilket är varmt som svensk juni. Under somrarna kan temperaturerna toppa till 50 grader vilket gör det omöjligt att fatta hur någon överlever i heltäckande burka. På marknaden i Minab måste det dock vara ett mycket praktiskt skydd mot sanden som yr i ökenvinden. Landskapet är som på månen runt den lilla staden med taggiga klippformationer så långt ögat kan nå. Emellan två klippor tornar en damm och framför den en bred, snustorr flodfålla som klyver Minab i två.

Vi käkar falafel bland plastbyttor, kudd-BH:ar och maskinsydda persmattor innan vår nyvunna vän Ehsan bjuder oss på fisklunch hemma hos sin farbror. Ehsan kan kanske tio ord engelska, farbrodern noll. Men han gestikulerar livligt med sina krigsärrade armar och får oss på något sätt att förstå. Vårt ytterst blygsamma, men åtminstone begynnande, persiska ordförråd hjälper också till en aning, det får dem åtminstone att skratta :) Trots arton övertalningsförsök lyckas vi slingra oss ur övernattningsförslag och ta en taxi tillbaka till vår couchsurfing-host Mohammad i Bandar Abbas. Dan efter är det jul och vi ska glida ut i Hormuzsundets övärld, närmare bestämt till Qeshm och couchsurfaren Hamid.

Falling water i "Falling star valley"

Julafton och juldagen var semestern vi länge längtat efter och det var så obeskrivligt skönt att checka ut från allt vad avgasstäder heter och bara njuta natur ett par dar. Och som vi njöt! Julafton körde vi runt på öns sandiga vägar kantade av daddelpalmer och blått hav. Vi vandrade runt i "Fallen star valley" som var ännu ett månlandskap med så underliga klippformationer att byborna trott att en stjärna störtat just där. Sen halkade vi runt i geggan i djungeln på öns norra del, tittade på solnedgången och lärde oss om fiskar som klättrar på land och äter lera (?). Andra djur vi inte såg var jättesköldpaddorna som tydligen återvänder till Qeshm från sina äventyr i oceanien för att lägga sina ägg där de själva en gång blev födda. Djur vi faktiskt såg var fåglar, fiskar, krabbor, delfiner och en dromedar som kliade sin hals mot en varning-för-dromedar-skylt. Julafton avslutades vid en eld på en strand under stjärnorna, sippandes champagne (saft).

Julaftons natt på playan

Juldagen var lika bäst den och firades med en båttur ut till en mindre grannö. Delfinerna lekte kring båten och gick nästan att nudda med fingertoppen. Vår kapten lyckades sen hitta en öde vik vilket gjorde burkasim helt onödigt. Bikinidopp i Iran alltså, så sjukt olagligt men så sjukt fint!

Julen blev med andra ord mycket god och lämnar varma minnen att ta med oss upp i norr och om mindre än en vecka – Pakistan. Imorrn rullar vi mot Bam som för 7 år sen på dagen (26 december) lades i ruiner efter en förödande jordbävning. Update följer...

/Elli

Precis innan vi själva hoppade i!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Qeshm, persiska viken, Bandar Abbas, Minab, Bam

Kärlek!

2010-12-24T12:37:00.007+01:00

Puss och kram från ön Qeshm i Persiska viken där vi just nu firar en helt vanlig jul i 25-gradig luft och knappt kallare hav :) Elli ska testa klädsim så snart skaldjurslunchen är avklarad och ser fram emot att se hur den attans slöjan ska sitta kvar ;) Tänker på er och är lite avis på den idylliska snöjulen. Massa kärlek!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Keshm, slöja

Möte med martyrer och poeter

2010-12-21T19:01:00.044+01:00

Aldrig har jag skådat så många människor fälla så många tårar för en man – eller imam för all del – som varit så död i så många år. Imam Hussein (den tredje i ordningen) är profeten Mohammads barnbarn och avgudas för sin kamp mot tyranni och orättvisa. Han blev en shia-islamisk martyr när han dödades i strid i Karbala (dagens Irak) år 680 av den dåvarande kalifen Yazid som tydligen inte alls var lika najs som Hussein.

De tio första dagarna i månaden Muharram (den första i islamiska kalendern) är otröstliga sorgedagar för troende shiamuslimer och den tionde dagen – Aashura, dagen då Hussein dödades – når sörjandet sitt klimax. Händelsen är för shiiter den viktigaste i världshistorien och till och med två ogudfruktiga turister som vi hade svårt att missa storheten. På Saras tv i det gigantiska vardagsrummet i Esfahan zappades det mellan historiska Hussein-filmer och förtvivlade grupper av män som slog sig själva för bröstet och grät som om hjärtat skulle gå sönder på dem. På gatorna bjöds det på gratis te i små tält och svarta banderoller och flaggor hängde kors och tvärs över stan.

Nästa tecken på högtidens vikt var de fullbokade bussarna. Efter en vecka av pulsande bland höstlöv, chokladmjölksfikor vid flodkanter och tappade hakor inför både moskéers och armeniska kyrkors prakt, var det dags att rulla vidare. Det var svårare än väntat att slita sig från Saras kärleksfulla vård, men det var ett måste. När hon (och vi) äntligen hade insett att vi faktiskt skulle åka öppnade hon varenda lucka i sitt kök för att förse oss med proviant som, om vi hade sagt ja till allt, troligtvis hade räckt till sista sorgedagen, vilket ju skulle vara helt onödigt eftersom det skulle delas ut gratis mat på gatorna ;)

På bussterminalen motade personalen bort desperata iranier som letade efter biljetter till Shiraz medan de lugnande blinkade mot oss för att två telefonsamtal senare ha fixat två lediga platser. Det är svårt att inte bli bortskämd i Iran.

Persepolis

I kvällningen prutade vi och en holländare skamlöst in oss på ett halvsunkigt men centralt hotell vars ägare gillade att ömsom be mot Mecka ömsom prata om alla "pussys" han var fullkomligt galen i trots sin gifta status. ("Butterfly pussy" var en favorit) Han var på det hela taget en underhållande filur som tog oss på en dagstur i sin bil ut till ruinstaden Persepolis, en gång huvudstad i den persiska Akemeniderdynastin, och till diverse andra historiskt viktiga och tillika sandfärgade platser i Shiraz omgivningar. Hans svar på våra möjliga och omöjliga frågor var dock oftast; "I'm not an historian, you know". Som sagt, det är lätt att bli bortskämd i Iran, och vi har vant oss vid galet pålästa couchsurfare som kunnat snudd på allt om sitt land. Man ligger i lä, likaså hotellägaren.

John och brudarna

Till Husseins ära var nästan alla restauranger och definitivt alla internetcaféer stängda i dagarna tre och det enda som rörde på sig var tågen av sörjande som till trummornas takt slog sig själva över ryggen med knippen av kedjor. Vi gick ganska snabbt förbi utan att knäppa ett enda foto eftersom vår hotellägande vän hade lovat att det var sista dagen det skulle vara som bäst. Så kom torsdagen, och två svenskar och en holländare vaknade upp med stor förväntan om sorgeklimax. Tyvärr vaknade de upp lite för sent. Hotellägande vännen informerade obrytt om att det sista tåget gick tidigt samma morgon och att det nu var slut på sörjandet. Jahapp. Tio dagar hade vi på oss och ändå lyckades vi missa gratis käk och, så när som på en skymt av, ett maffigt sorgetåg live.

Hafez grav

Dagen efter (anti)klimax slog Shiraz upp sina rödgråtna ögon mot en vit morgonsol och släppte in oss till Irans mest avgudade poet Hafez grav. Hafez (även kallad "näktergalen från Shiraz" och "sockermun") dog för dryga 600 år sen men världen (Iran) har fortfarande inte sett dess like. ALLA älskar Hafez, och hans diktverk (utdrag: "Vin och älskog är livets mening! Vad skulle världen vara utan er?") används till exempel för att guida nutid och sia framtid. Det är bara att blunda och bläddra fram en dikt så har man svaret på livets gåtor. Utanför ingången satt undulater på gubbars armar redo att med vana näbbar, mot mindre summa, plocka Hafez visdomsord ur en träask full av kort.

Kistan vilade under en mosaikhimmel och omgavs av söta apelsinträd. En ung kvinna satt allvarligt kontemplerande på en plaststol vid graven, i ena handen en bok, i andra handen det svarta chadortyget som en barriär mellan sig själv och Johns smattrande kamera. Gårdsplanen var idylliskt vacker med en tidig morgons lugn, men kunde omöjligt vara helig för två svennar som oss. Jag var utanför, och kvinnan inuti, uppenbarligen bärandes på något jag aldrig skulle fatta mig på. Ändå viftade jag bort undulaterna påväg ut, och sista möjliga mötet med Hafez fick stanna i sin ask.

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Aashura, Imam Hussein, Iran, Shiraz, Hafez, Shia, Islam

Ur sanden in i grönskan

2010-12-20T08:55:00.019+01:00

Siroos var en man full av vänlig energi och blev vår första lift på vägen mot Esfahan. Skylten med stadens namn skrivet i feta arabiska bokstäver hade jag knappt hunnit få upp innan fem bilar hade stannat. Tillsammans kom förare och passagerare fram till att just lastbilschaffisen Siroos var den mest lämpliga liften för mig och Elli. Med våra väskor i lastutrymmet, bredvid en lyxig soffa, bar det iväg.

Utanför gamla staden i Yazd.

Bakom oss lämnade vi Yazd, en stad som går i den ljusröda sandens färger, med en gammal stadskärna, uppbyggd av torkad lera, som ska vara en av de äldsta fortfarande existerande städerna i världen. UNESCO har satt upp den på sin allt längre "bevara-lista" och du som bor där är ålagd att inte förändra det yttre på ditt hus. I det inre får du däremot sätta upp vilken plasma-tv eller snabbriskokare du vill. Problemet är bara att du förmodligen inte har råd och goda chanser finns att du är en afghansk flykting, utan chans att skaffa fullt medborgarskap (inte ens barn födda i Iran) och därmed även utan chans till ett bra jobb. Stadens lite rikare befolkning väljer att bosätta sig i mer moderna, icke alls lerigaktiga, stadsdelar. Inte så få bor i stadens utkant där moderna höghus växer som svampar ur marken och för tankarna till svenskt miljonprogram, fast här ämnade för en arbetande välmående medelklass. I de labyrintartade gränderna i gamla staden ligger här och var små högar med flisblandad lera för restaurering av murar och husväggar och som gående, och förmodligen vilsen, turist får man akta sig för motorcyklar som far fram i ologiskt höga hastigheter i de trånga och krokiga gränderna.

Zoroastriernas Tower of silence utanför Yazd

Annars är Yazd mest känt som Zoroastrismens högborg. Här bor 5000 av den urgamla religionens sammanlagt cirka 200 000 utövare och i och ikring Yazd finns några av dess heligaste platser.
I eldtemplet Ateshkadeh brinner en 1500 år gammal eld som man kan få titta på genom en glasruta, och bara om man är äkta troende får man komma in och känna värmen från det allra heligaste. Problemet är bara att templets vaktmästaren sällan är där och efter ett par försök med bankande på en blå plåtdörr gav vi upp och den gamla elden föll i glömska.

Profeten Zarathustra vakar över ingången till eldtemplet i Chak chak.

Ute i öknen ligger Chak chak, en plats dit tusentals Zoroastrier varje år vallfärdar. Därför ser zoroastrismens svar på Mecka, uppslängt på en bergsbrant, mest ut som, precis vad det förmodligen är; vanliga övernattningsbostäder. Med gassande sol i nacken traskade vi upp för hundratalet trappsteg och rakt in i eldtemplet där troende, inte tillber elden, men väl ber i dess riktning för att nå sin gud Ahura Mazda. Härinne fanns inte, och skulle förhoppningsvis inte heller finnas, någon 1500 år gammal eld eftersom det enda som rök i det askfyllda eldfatet var en liten stump rökelse.

Bro längs Esfahans flodpromenad

I en knapphändigt upplyst rondell i Nain skiljdes vi från Siroos och Esfahanskylten hivades åter fram. Två trötta bröder på pilgrimsresa mot Mashad i nordöstra Iran plockade under tystnad upp oss och körde oss, med upprepade stop för vägbeskrivningar, hela vägen fram till slutadressen i centrala Esfahan. Där stod det en kvinna med sin tio-åriga son på trottoaren och väntade på oss. Bröderna pekade undrande om det här var vännen vi så febrilt hade letat efter och nu skulle skulle möta, varpå vi bara kunde rycka på axlarna och bröderna stirrade förundrat på oss. Vi hade ju aldrig träffat Sara, eller hennes son Ali förut, bara hennes syster Leyla som gick i min IMER-klass på MAH.

Grönskan i en av Esfahans parker.

I Esfahan strosar folk i parker med en dignande grönska som skulle parkförvaltningen i Malmö stad att sätta krattan i foten av avundsjuka. Pojkarna spelar volleyboll utan nät eller pingis (med nät) och vid flodkanten sitter kärlekspar (utan hångel) och ser solen gå ner bakom någon av de gamla broarna.

För turister i Esfahan väntar dessutom världens näst största torg med världens kanske vackraste moské, minst lika vackra Armeniska kyrkor i den kristna stadsdelen och (mindre vackra..) palats byggda av den mäktige Shah Abbas i slutet av 1500-talet.

Med stadens grönska och lugn i minnet och en gästvänlighet hemma hos Saras familj som gjorde det svårt att slita sig gick vår färd vidare mot Shiraz – Den anrika druvan och vindrickarnas stad. Eller?

/John

Två män - ett torg.
Mullan i Imam-Moskén och turistlösa guiden Ali verkar båda vid Emam Square.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Yazd, Esfahan, Shiraz, Zoroastrism, lifta

Frukosttips

2010-12-03T19:00:00.012+01:00

Välkokt

Fårhjärnan, och de andra delarna från fårskallen, är en så tung måltid att jag inte skulle behöva äta något mer på hela dagen, lovade vår couchsurfing-host, Mohammad. "Självklart måste vi gå upp klockan fyra på morgonen när vi ska äta fårhjärna, annars hinner vi inte göra av med all energi innan vi går och lägger oss."

Därför hade Elli, som låg kvar hemma på madrassen, tillryggalagt knappt hälften av nattens sovtimmar när vi sattes oss i taxin på väg in mot stan.

Klockan 05.05

Fårfrukosten består av de delar från fåret som ingen egentligen vill ha, naturligtvis finns det dom som tycker att desamma är en delikatess. Delarna, främst huvud och fötter, tvättas ordentligt minst tio gånger innan de mot kvällningen läggs i en stor kittel där de får koka hela natten. På morgonen är köttet mört och trillar lätt av både kind- och käkben.

Mohammad var som vanligt nöjd med sin fårfrukost.

Till det lilla fårskallehaket Mohammad tog oss till kom morgonens arbetare in. Några fick ett helt fårhuvud i en take away-kastrull, medan andra, som vi, fick blandade delar av vad det välkokta huvudet hade att erbjuda serverat på ett fat. Ovanpå det möra köttet och hjärnan, som påminner om fet fisk, ströddes gärna rikliga mängder med kanel och kanske några droppar citron.

Helt ok käk men det är svårt att hitta en riktigt vettig anledning att göra om det. Och Mohammad fick erkänna att det numer inte är särskilt populärt ens bland Iranierna.

Energin från vår "arbetarfrukost" höll i sig när vi besteg Zoroastriernas "Tower of silence" i utkanten av Yazd, men mot kvällningen rämnade Mohammads löfte i takt med att magen började kurra. Italienarna, som huserar i samma lägenhet, visste råd och fixade till en ordentlig pastarätt. Och japp, den fick plats!

/Johnny

Fårhak

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Yazd, Iran, fårhjärna, fårskalle, frukost

Konverterade i Qom

2010-11-29T12:27:00.014+01:00

Inte den bekvämaste dagen i Ellis liv

"Nooooo whyyy, why go to Qom? It's terrible there, please don't go!" Tehranborna var minst sagt opeppade på våra planer på att besöka Irans näst heligaste stad och högsäte för landets mäktiga ayatollor. Trots avrådan drog vi för att se kontrasterna mellan det sekulära, regimkritiska Tehran (eller Nordtehran) och det traditionella, shia-islamiska Qom. Strax efter den två timmar långa bussfärden befann vi oss mitt uppe i firandet av den första imamen – Imam Ali – i en stad full av religiösa vallfärdare. Hos vår couchsurfing-host Fatima tog det knappt tio minuter innan Elli var klädd i heltäckande svart chador och vi var påväg mot en internationell islamisk sammankomst av något slag. Chadorer ser man inte mycket av i Tehran (åtminstone inte i norra) och muslimerna vi träffat där ser inte nödvändigtvis plagget som en symbol för Islam, utan för tradition. Vissa kallar de chadorklädda kvinnorna för "svarta kråkor" och kanske är det då inte så konstigt att de pratar om Qom som en skräckscen ur Hitchcocks "Fåglarna" ;) I Qom bär nämligen alla kvinnor chador eller på något sätt heltäckande svart.

Couchsurfing-host Fatima fixar Ellis hijab innan chadoren åker på

På den islamiska sammankomsten delade ett skynke rummet i två – kvinnor på ena sidan och män på den andra. Alla pratade engelska som ett rinnande vatten och många var studenter som spenderar 4–6 år i religiös skola i Qom för att plugga Islam.

På den kringgärdade kvinnliga sidan fick Elli sällskap av vår couch-host. På andra sidan fanns ett tjugotal män, de flesta klädda i ankellånga skjortor, huvudbonader och välansade skägg som skulle skrämma slag på vilken amerikansk underrättelsetjänsteman som helst. Den svenske mannen i sin hoodytröja och ovårdade skägg blev snabbt bjuden till det avlånga middagsbordet, en 15 meter lång plastmatta utbredd på golvet. Där satt Ahmed från Pakistan och hans indiska vän som båda tagit time-out i sina liv på hemmaplan för att studera i Qom. Där var även Ali från Arizona i USA, en proper och vänlig man i 45-års åldern i silverskimrande kläder och bred jänkardialekt.

Ris och kyckling på männens sida av skynket

Ali berättade att det för honom inte är alls svårt att leva som muslim i USA även om viss "övervakning" förekommit sedan 11 september 2001. Han pratade om moskén som ska byggas vid Ground Zero i New York och tyckte det var onödigt att bygga om det skulle skapa några problem. För om det bara är en fasad, Ali pratade mycket om fasader, så var det väl ingen mening med det. Fasad, förutom att det är haram (förbjudet enligt islam), kallade han även relationen mellan en man och en kvinna som inte är gifta. Haram vill man undvika och om Ali ser en kvinna och tänker "o la la, what a bird" sänker han genast blicken. Som en hjälp på traven ska kvinnor (och till viss del även män) täcka sig och det var så klart även därför vi, kvinnorna och männen, nu satt på olika sidor tygskynket och bara de minsta barnen sprang i vilda lekar som budbärare mellan skynkets båda sidor. Det är säkrast så, "nip it in the bud" (kväv det i sin linda), sa Ali.

Vår mycket gästvänliga och mycket religiösa värdfamilj

Som så många gånger när man reser fann vi oss i en helt annan verklighet än vår egen, i en verklighet där allt man är uppväxt med och tar för givet plötsligt inte är norm utan udda. Ibland är det intressant och ger perspektiv, ibland känner man sig oförstådd och konstig, och ibland blir det som i Qom; lite läskigt. För vår värdfamilj (som var tysk-engelsk-kanadensisk-iransk, don't ask!) var det helt omöjligt att förstå hur man inte kunde tro på Islam och Gud. Vår förnekelse eller okunnighet om Gud, var ungefär lika ovettig för dem som om någon hade förnekat evolutionsteorin i Sverige. "Hur tror ni att allt det här har kommit till, av sig själv? av naturen? Haha, naturen är inte så smart... Det förstår du väl... Om ni inte tror på Gud så är det för att ni inte känner Gud..." osv osv... Det var svårt att hantera blandningen av vetenskap och dogmatism, att de var så väldigt rationella, kunniga, politiskt medvetna och beresta, men samtidigt totalt fördömande av all annan tro än sin egen.

Gårdsplan utanför Fatimas helgongrav

I Qom sysslade vi uteslutande med religiös sightseeing. Firandet av Imam Ali liknades vid vår julafton, och troende från vida omkring passade på att besöka Qoms kända moské där Fatima (dotter till den sjunde imamen) ligger begravd i ett "holy shrine". Egentligen är inte ateister välkomna in till den heliga graven, men med hjälp av chador och några couchsurfare smugglade vi in oss.
I var sin gång, en för kvinnor och en för män, trängde vi oss i tumultartade folkmassor mot helgongraven. Vi kände oss totalt malplacerade och det var en lättnad att komma ut på gården igen.

Jamkaran-moskén

Förutom Fatima al-Masumeh Shrine besökte vi Jamkaran-moskén och den heliga källan utanför där man kan sänka ner sina önskningar skrivna på ett papper. Vi önskade att Elli skulle slippa sin chador, men lade aldrig ner önskan i brunnen. Istället åkte vi raka vägen till en helt verklig resebyrå och köpte biljetter till nattåget mot Yazd lite längre söderut...

/Elli och John

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Qom, islam, chador, hijab

"Very famous!"

2010-11-29T10:51:00.011+01:00

Fina Sahar. Foto: Jamil Rostami

I Tehran fortsatte vännerna att växa på träden och en dryg vecka försvann i ett kick. Sahar, som jobbar i filmbranschen, tog med oss till inspelningen av en komediserie som ska börja sändas senare i vinter. Iranierna ÄLSKAR komedi- och humorserier och kanske var det därför varenda människa vi stötte på i huset, som byggts om till inspelningsstudio, presenterades med namn och därefter Sahars kommentar: "Very very famous". Jo, varenda skådespelare, make-up artist, regissör, kameraman och art director i huset var känd i hela vida Iran enligt Sahar.

Smygfotografering på inspelningsplats

Under en tripp i bergen med övernattning i Sahars föräldrars villa, inte så långt från Kaspiska havet, stötte vi på ännu en kändis. "Veeery famous", känd i hela världen, berättade Sahar för oss som börjat bli aningen avtrubbade, och nästan skeptiska, till alla hennes kändisvänner. Men Jamil Rostami som körde oss hela vägen och bjöd på varenda måltid (vi gjorde vissa försök att bjuda tillbaka..) visade sig ha några priser från filmfestivalen i Cannes, och som regissör, två oscarsnomineringar i bakfickan vilket Wikipedia senare kunde bekräfta. Nu ska vi filmokunniga bara få tag på "Requim of Snow" och "Jani Gal". Säkert jättekända filmer?

/John och Elli

Sahars snälla familj i villan vid Kaspiska havet

Kallt i Kaspiska havet enligt Jamil, svensk sommar enligt oss :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Jamil Rostami, Kaspiska havet, Iran, Tehran

Sjalar, berg och dalar

2010-11-21T20:57:00.016+01:00

Tehrans berg

Tehran är en gigant med sina 8 och en halv miljoner invånare. Södra delen, där vi bor, är ett bullrigt och stökigt bilinferno med nära-döden-upplevelser lurandes vid varje övergångsställe. Därför var det sjukt skönt att glida på slingervägarna upp i bergen där vår cs-vän Siavash polares föräldrar har en stuga. Stugan, som hänger på en klipphäll och har stor glassig terrass, var avslappningens Mecka, med utsikt över snöpudrade bergstoppar och med en lövtäckt bakgård som lyste som en oljemålning i förmiddagssolen. Där chillade vi sen en hel dag tillsammans med ett gäng medelklasskids från Tehran. Grillade jordens godaste saffrankyckling över öppen eld, dansade, lekte snurra flaskan, fotade, pratade, smuttade på insmugglad sprit och rökte vattenpipa. Tjejerna kastade av sig sjalarna det första de gjorde innanför dörren och för mig var det första gången sen vi kom till Iran som jag kunde känna mig riktigt som mig själv igen. Det är bara en tygbit över en bit hår, och jag har för länge sen vant mig vid att ha den där, men hela grejen att det finns något att dölja, och att det är lag på att dölja det, ger mig en känsla av klaustrofobi som blir allra mest påtaglig när jag äntligen får ta av den.
Det var även första gången, på vad som känns som en evighet, som jag och John kunde vara som vanligt med varandra igen. Offentliga kärleksyttringar har i princip inte varit okej sedan Turkiets medelhavskust och det är inte direkt en bit kaka att skala bort all spontan närkontakt från en relation. Uppe i bergen kunde vi och Tehrankidsen låtsas att vi hängde på en skiresort nånstans i Europa, långt bort från alla lagar och regler. "Vi är precis som ni", påpekar de ofta och gärna, "Vi gör precis samma saker, bara att vi gör det i hemlighet."

Fria vänner

Det är en annan frihet i Tehran, det sa folk till oss redan i Tabriz. Det blir tydligt att kulturen i olika städer påverkar hur strikt lagarna följs. I Tehran finns det kvinnor som struntar i kvinnovagnen på tunnelbanan och åker ihop med männen, ungdomarna har pojk-och-flickvänner på ett naturligare sätt (även om sex innan äktenskapen är ett känsligt ämne, åtminstone när det gäller tjejer) och många kvinnor har håret utsläppt med sjalen långt bakhasad på huvudet. Ja, allting är lite mer loose trots att vissa vittnar om hur klimatet hårdnat de senaste åren med Ahmadinejad. Den frivilliga moralpolisen "Basij" som vi skrev om i förra inlägget har fått ett uppsving med Ahmadinejad och kontrollerna av till exempel klädkoder har blivit striktare. Men här finns ändå en framtidsoptimism som varit sorgligt frånvarande i de städer vi besökt hittills. Många tror inte att den nuvarande situationen är hållbar med omvärldens sanktioner och ekonomin körd i bottnen, att Ahmadinejad kommer att vara tvungen att ge sig. Men om det är som de flesta säger, att senaste valet var riggat, då är frågan hur en förändring ska bli till.

Jag vill egentligen berätta så mycket mer om kontrasternas Tehran, om det moderna och rika norr, om den sprudlande ungdomskulturen, och om valet, den "gröna rörelsen", hur nära det var revolution förra året och hur det fortfarande bubblar under ytan. Ja, allt om hur komplext och sjukt sjukt sjukt intressant det här landet är! Varje dag lär vi oss något nytt och bilden kompliceras ytterligare. Om jag åker härifrån om två månader och så bara har fattat en smula om vad Iran är och vad som händer här kommer jag vara extremt nöjd :)

/Elli

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Tehran, Iran

I stället för blogg - krönika!

2010-11-19T16:13:00.004+01:00

Hej alla bloggsvultna! :) Vi har varit busy busy busy eftersom det varit långhelg i Tehran. Därför har vi spendat mindre tid vid internet och mer tid i stugor i bergen och villor vid Kaspiska havet. Hektiskt och fantastiskt. Ett riktigt blogginlägg kommer mañana. Tills dess kan ni läsa en liten krönika om förbud som vi (john) skrivit för Kristianstadsbladet. Läs den här.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Tehran, Kristianstadsbladet

En liten blogg om frihet

2010-11-11T15:43:00.015+01:00

Bön i Meriwan

De är överallt, de unga och de hopplösa, de unga och de hoppfulla, de smarta, utbildade, drivna ungdomarna som säger att enda vägen till framtid är en väg ut ur Iran. För att kort sammanfatta är ungefär allt som ungdomar tycker är kul olagligt i den islamiska republiken. Det är till exempel olagligt att producera och distribuera musik (som inte är i enlighet med islam), olagligt att ha konserter, olagligt för killar och tjejer att umgås (förutom på universiteten), olagligt att klä sig som man vill (tjejernas sjal över håret är det yttersta exemplet), olagligt med klubbar och barer (alkohol är självklart förbjudet), olagligt med tatueringar och de flesta piercings och det allra värsta förstås ;) olagligt med facebook! Självfallet görs allt det ovanstående ändå, men inte utan risk. Folket, och speciellt ungdomarna, bevakas av en frivillig paramilitär som kallas “Basij”, en slags moralpolis som håller koll på att landets alla regler följs. De är även kända för att bruka våld vid regimkritiska demonstrationer.

Alla ungdomar vi träffat (hittills är det nästan bara killar) vill lämna Iran, men få länder är villiga att ge dem uppehållstillstånd. Dessutom måste killarna göra 18 månaders militärtjänst innan de ens kan skaffa ett pass. Men när de gjort militärtjänsten, då, DÅ ska de ta sig härifrån, helst till Europa, ja var som helst inom schengen går bra. Kanske är det onödigt att påpeka hur sjukt privilegierade vi känner oss.

Arash som vi couchsurfade en natt hos här i Tabriz har siktat in sig på Italien efter militärtjänsten, men ingenting är säkert. "Idag kan det vara möjligt att lämna Iran, imorrn kan det vara förbjudet. Det går aldrig att planera för framtiden."
Regeringen är minst sagt nyckfull. Idag tredubblades priset på bensin, bara sådär, och många matvarupriser har gått upp 40-50 procent på ett år utan att lönerna har rört sig alls. Mycket är på grund av omvärldens sanktioner mot Iran. Det slår hårt mot vanligt folk men har föga effekt på regeringen. Iranierna sitter alltså i kläm mellan en politik de inte kan påverka och en omvärld som inte vill ha med dem att göra. Ingen vi träffat hittills tror att det kommer bli bättre. Visst kan de rösta, men endast på kandidater som godkänts av systemet. De demokratiska institutionerna är underordnade de religiösa makthavarna. Iran är på så sätt det enda landet i världen där fria val hålls inom en diktatur. Det finns med andra ord ingen regimkritisk kandidat att lägga sin röst på, inget sätt att påverka politiken och ingen chans till en sekulär stat. De flesta vi träffat hittills är sekulära muslimer som säger att det staten sysslar med är terrorism, inte islam. Religionen blir släpad i smutsen och underblåser islamofobin i världen.

Arman som vi bodde hos i Meriwan är ateist och tar det som en personlig förolämpning när männen rullar ut sina bönemattor på gatan och bugar sig i riktning mot Mecka. Han hatar allt med Iran och hoppas på att få sin pappas godkännande till ett arrangerat bröllop med en kurdisk tjej i Stockholm. Han vill vara fri att tro på det han vill och göra vad han vill.

Vår vän Reza, som hookar upp oss med olagliga facebook på sitt internetcafé, sänker alltid rösten när han pratar kritiskt om president Ahmadinejad och regeringen. Han lägger nästan tröjan i kebaben så långt han böjer sig fram över bordet. Man vet aldrig vem som lyssnar. När han och hans kompisar diskuterar politik brukar de koda sitt språk. Ahmadinejad till exempel får heta "bashmakh", "skor" på azeriturkiska. Han säger till oss att det är lätt för oss som kommer hit en månad eller två att tycka om Iran, att kulturen är så fin och människor så vänliga. "Men för oss som måste stanna här är det hemskt", säger han. "Vi har ingen frihet. Frihet är bara namnet på en byggnad i Tehran."

/Elli och John

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, sanktioner, Tabriz

"Welcome!"

2010-11-07T17:02:00.006+01:00

Det är ordet vi hör runt om oss vart vi än går eller står i Iran. Kan man ett enda engelskt ord så ska man säga det till oss. Och varenda mening avslutas med en hand mot hjärtat och den, efter bara fyra dagar i landet, så bekanta frasen "welcome, welcome to Iran".

Efter vår ankomst till staden Meriwan, strax efter den Irakiska gränsen, letade vi febrilt efter någon som kunde lite engelska. Ellinor hejdade en ung man i mörk kavaj och en beatles-lugg hängandes strax ovanför ögonen. Han sa att sure, visst kunde han visa oss ett hotel. Den korta promenden slutade med att han bjöd hem oss till sin familj där vi bodde i tre nätter. Familjen var avslappnat gästvänlig och tog in oss i sin gemenskap. Kvällen innan vi skulle åka förklarade mamman, som inte pratar ett ord engelska, att hon skulle sakna oss.

Och så är det HELA tiden. På gatan stannar folk och frågar hur vi mår och frågar om vi vill ha hjälp med något, på bussen bjuder mannen tvärs over gången på en kopp te och i butiker och på restauranger händer det att ägarna inte vill ta betalt utan vill bjuda de långväga gästerna på rubbet. (Vi avböjer självfallet å det vänligaste).

Så här har det varit i alla muslimska länder jag har besökt (Iran är det sjunde). För dig som tror något annat, res hit så kommer du få uppleva detsamma. Det är en garanti!

/John

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Meriwan, Merivan

Tragedin i Halabja

2010-11-02T19:40:00.014+01:00

Monument of Halabja martyrs

Varen 1988 bestamde min paron att goteborgs innerstad inte var en trygg miljo for tre sma barn att vaxa upp i och flyttade hela familjen till ett skanskt litet villaomrade. Dar kunde vi i lugn och ro vaxa upp och bli vuxna och leva happily ever after. Sa bra kan man ha det! Samma var, narmare bestamt den 16 mars droppade Saddam Hussein 14 kemiska bomber over den kurdiska staden Halabja. Det var i slutet av det 8 ar langa kriget mot Iran och iranska trupper hade allierat sig med kurdiska rebeller i narheten av Halabja. Saddam bestamde sig for att sla tva flugor i en small och slappte bomber med senaps- och nervgas over stadens befolkning. 3000-5000 manniskor tros ha dott direkt, tiotusentals skadades och manga dog av eftersviterna av kemikalierna. De flesta av de drabbade var civila, manga kvinnor och barn.

Massakern i Halabja har erkants som folkmord av Iraks hogsta domstol. I Halabja finns ett "Monument of Halabja Martyrs" for att hedra offren. Dit gick vi men hittade inte en endaste engelsktalande person. Sjukt synd, men fotona far tala for sig sjalva.

"Life and victory for all nations, death for all kind of racism"

Dokumentation over de doda

Gestaltningar av de scener som motte overlevande och journalister efter dadet.

En del dog direkt, andra spenderade sina sista minuter i livet att fratas sonder inifran och hosta upp gront innanmate.

Monumentet ar inte helt okontroversiellt. Tusentals Halabjabor protesterade 2003 mot vad de tyckte var att profitera pa tragedin.

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Kurdistan, Halabja

Gammal historia till nytt Irak

2010-11-01T16:09:00.007+01:00

Elli och Erbil

Om någon har tjänat på kriget i Irak så är det staden Erbil. När Bagdad förvandlades till en krigszoon och laglösheten bredde ut sig i söder flyttade många företag och organisationer sitt huvudsäte till den kurdiska huvudstaden i norr. Genom couchsurfing träffar vi libanesiske Mazen, tillfälligt stationerad här som säljchef för ett parfymdistribuerande företag. Han har inte ens tillåtelse att åka till Bagdad, men påstår att affärerna fortfarande är goda där. "Säljer vi för 1 miljon i Erbil, så säljer vi för 5 i Bagdad." Han håller med om att det låter som en paradox att det är så bra business i en stad som är så kaotisk, men så är det tydligen.
Vi träffade Mazen i ett hypermodernt nybyggt köpcentrum med metalldetektorer och väskgenomsökande vakter i dörrarna. De såg halvt chockade ut vid åsynen av våra stora backpacks som de inte skulle palla kolla igenom. Vi fick på heder och samvete lova att vi inte hade några pistoler med oss. "And no TNT, you promise!?" sa den kvinnliga vakten och pekade på våra vaskor.

Erbil city center

Mazen kunde inte hysa in oss, men hängde med oss resten av dagen. En hjälpsam och speedad person, Mazen, som pratar business i telefonen och skyndar iväg på middagar med ambassadfolk. Mellan varven hann han hjälpa oss att skaffa allt från specialdeal på hotellrum (herreminje vilken prutare!) till receptbelagda mediciner. Han tog oss med på rides i sin SUV och körde ut oss till nybyggda "English village" där det serverades pizza, snabba hamburgare, dyr cappuccino och trådlöst internet.

Ingangen till "the Citadel"

Ja, Mazen gjorde livet som turist i Erbil lite enklare, men fortfarande inte lätt. Hotellen och priserna är anpassade efter businessfolk mer än turister, och det man kan hitta för under 30 dollar är enormt sunkigt. Om Erbil aspirerar på att bli ett tillhåll för turister och backpackers krävs en uppryckning. Även fulla holländare och engelsmän (= medelbackpackern) märker när toletten inte är städad och lakanen inte är bytta sedan förra gästen.
Erbil har annars grym potential att bli en turistmagnet. Från vårt hotellrum (ett av de sunkiga) har vi utsikt över ett vackert fontänprytt torg och ovanför det "the Citadel" – en 6000–8000 år gammal by som gör Erbil till en av världens äldsta fortfarande bebodda städer. Citadellet tronar som en fästning uppe på en klippa och innanför sina murar har människor bott ända fram till i våras.

Vackert renoveringsobjekt

Vi hade turen (sällan!) att träffa på Citadellets site manager, en extremt trevlig och fin man vid namn Pewist som bott i Napoli i 7 år. Han berättade att de för något år sedan hade borrat i Citadellets mark och att de då 30 meter ner hittat lämningar av en ännu äldre stad. Platsen blev UNESCO-skyddad i ett kick och utgrävnings-och restaureringsproffs från flera länder kopplades in för att jobba med både upprustning av Citadellet och viss utgrävning av det som finns under mark. "Men jag väntar fortfarande på att Sverige ska dyka upp", blinkar Pewist när han ger oss en guidad tur och visar var de Tjeckiska och Italienska delegationerna håller till. Om tio år ska den uråldriga staden vara helt restaurerad och Pewist förhoppningar är stora. "Det är gammal historia, men ny för irakierna. Jag hoppas att Citadellet kan ge oss något att gå ihop kring, även internationellt."

Site Manager Pewist

Stora delar av Iraks historiska arv raderades ut i de massiva plundringar som följde USA:s invasion. Bagdads museum och bibliotek, med ett oersättligt historiska nationsarv, var tidigare skyddade av inhemsk polis och militär. När det senare sattes ur spel misslyckades, eller struntade, USA i att ta deras plats och lämnade dörrarna öppna for plundrarna. Kanske kan Citadellet vara ett plåster på såren, och kanske även, som Pewist hoppas, ha en viss enande effekt for Irak.

/Elli och John

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Kurdistan, Erbil

Gästfrihet och djurplågeri

2010-11-01T15:31:00.010+01:00

Vackra Amadiya utanfor Duhok

Irak är det svåraste landet vi rest i hittills, helt fritt från upptrampade turiststigar och backpackerstråk. Engelskakunskaperna är nästintill obefintliga, och ibland tycks det nästan lättare att hitta folk som pratar svenska. Alltid finns det nån som bott i Gävle två år eller i Luleå i tre, och därtill en hel drös med folk med släktingar över hela riket. Star som vi träffade på ett internetcafé bytte Duhok mot Karlstad för elva år sedan på grund av en släktfejd dar hämnbegäret mot hans döde far hotade gå ut även över honom. Förra året var första året han vågade sig tillbaka till Duhok på semester. Oss hälsade han på vänligaste värmländska; "Är ni svenskar eller?", innan han bjöd på middag och blev vår fina guide i dagarna två. Äntligen hittade vi någon som kunde berätta om kurderna i Irak och hjälpa oss att förstå vad vi såg, och inte såg.

Mona och Star

Tillsammans med Star och hans flickvän Mona chillade vi i parker, kollade på statyer, körde radiobilar, gick i shopping malls och hälsade på ledsna djur på det hemskaste zoot ever. Bjässar till lejon och björnar hade fyra kvadratmeter betong att leva på, och där låg de i sina hörn, så sjukt deprimerade att vi undrade varför de inte bara dog. "Skötarna" gjorde sitt bästa för att provocera rovdjuren genom peta på dem med träpåkar genom gallret. Hämnden kom när en blixtsnabb apa snodde Monas handväska som hon envisades med att vifta med framför buren. Efter att ha spritt ut innehållet över marken och sprättat upp väskans foder, satt apan nöjt och speglade sig i en knäckt cd-skiva.

Varldens ledsnaste lejon

På lördagen åkte vi ut mot Amadiya, en populär helgdestinaton för Duhok-borna. (Helg är förövrigt torsdag-fredag i det här landet) Vägen dit gick på slingervägar genom ett höstgulnande landskap. Star pekade ut Saddams gamla hus som det inte var mycket mer än ruiner kvar av. Diktatorn måste ha gillat det natursköna norr för han byggde närmre 250 semestervillor till sig och sin familj här och avgränsade stora territorium med höga murar. När kurderna gjorde uppror i början av 90-talet jagades Saddam iväg och folket demolerade hans hus. Bara ett står kvar intakt, och det är nu ett sjukhus.

Hemma hos Stars familj

Sista natten spendade vi med Stars familj i ett stort hus med okänt antal invånare. 15-17 personer från tre generationer kom vi till slut fram till. Småtjejerna var nästintill livrädda för oss, men samtidigt för nyfikna för att hålla sig borta. Fnittrande gömde de sig bakom dörrkarmar och viskade om oss precis som om vi annars hade fattat vad de sa. Stars pappa hade hållning värdig en militär, vilket han ju också hade varit i halva livet. Han praktiserade vänligt de engelska ord han kunde medan han vickade med sin ljusblå foppatoffel över knät. Stars mamma hade fött 8 barn och hade pondus därefter. Med nästintill fyrkantig kroppshydda vankade hon fram i långa svarta klänningar, bjöd oss på mat och te och beklagade att hon inte kunde prata med oss.
Kort och gott, gästvänligheten var kunglig, och vår tur är av utomjordiskt slag :)

/Elli och John

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Kurdistan, Duhok

Borders

2010-10-30T18:11:00.006+02:00

Irak, vid gränsen till Turkiet

"Dengbej" i Diyarbakir

2010-10-30T17:55:00.001+02:00

En video lite i efterhand. Så här låter en "Dengbej" när han sjunger kurdisk historia :) Sorry för sunkig zoomning ;)

En liten bit av Irak

2010-10-27T12:29:00.016+02:00

Vy genom myggnatet pa vart fonster

Vi korsar den irakiska gränsen i taxi. I vänstra bilrutan tornar de berg som gett norra Irak smeknamnet Mellanösterns Schweiz. I högra rutan sträcker dammiga slätter ut sig i all evinnerlighet. Landskapet är grått och stenigt – vackert, men på ett ödsligt vis. Inte mycket knoppar och jorden ser för torr ut för att få något odlat att växa. Det levande som rör sig längs den ensamma vägen är en och annan fårahjord, och så plötsligt en liten vägby med minimala stenlådor till hus, men med fetaste parabolantennerna på alla tak. Byborna säljer allt från skor och fotbollströjor till frukt och plastprylar i skjul som är dubbelt så stora som husen.

Vår chaufför kör som en galning (ska forsoka lagga upp en skakig video sa smaningom) och pumpar musik ur högtalarna. Jag frågar om det är irakisk musik, och när han väl fattar vad jag menar spricker han upp i ett brett smile: "Kurdish! Iraqi music arabic, this kurdish."

Jag biter mig lite i tungan och ber mig själv att komma ihåg att det här är Kurdistan, inget annat. Iraks kurdiska norr utropade sig självständiga 1992, efter Kuwaitkriget, efter uppror som Saddam våldsamt slog ner. Efter Saddams fall 2003 har kurderna fått ökat självstyre.

En timme från gränsen ligger Duhok, med knappt 1 mijon invånare, och på ett hörn av huvudgatan ligger hotell Perleman. Här bor vi, i ett litet mylittleponny-gult rum med fönster mot skoputsarpojkarnas gata. Om Diyarbakir var turistfattigt så är Duhok helt turistdött, även om hotellägaren vittnar om fyra norrmän och en australiensare som drog vidare mot Erbil strax innan vår ankomst.

I Duhok går vi med andra ord inte obemärkta förbi. Folk tittar nyfiket, vissa fnissar (kanske ser vi sjukt lustiga ut), många testar de engelska fraser de kan (Hello! How are you? What's your name?), alla är vänliga och hjälpsamma även om det inte är helt lätt att kommunicera. Ja, och just det, när jag menar folk, så menar jag män. Gatorna är fattiga på kvinnor, särskilt om kvällarna. Kanske har jag mött fem-tio stycken sen jag kom hit, kvällstid oftast i sällskap av män, alltid bärandes slöja. Kanske inte så konstigt då att min blonda fläta drar till sig en del uppmärksamhet.

Vi stannar här en natt till innan vi drar vidare mot Erbil, kurdiska Iraks huvudstad och ekonomiska centrum. Sen väntar Iran, och då förpassas flätan enligt den islamska republikens lag in under en sjal.

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Kurdistan

24 timmar i Kurdistans huvudstad

2010-10-26T15:10:00.029+02:00

Tigris utanfor Diyarbakir

Vi star pa resterna av en nedlagd fabrik. Det roda tegelberget skymtar under jorden och nedanfor flyter en smal och lugn Tigris. Byborna pa andra sidan tvattar klader, vallar får och plojer jord langs dess strander, pa bron star nagra man och fiskar. Tanken pa att det klara vattnet flyter anda ner forbi Bagdad kanns konstigt.. Bagdad som bara finns pa TV ar plotsligt kopplat till marken vi star pa. Att resa landvagen gor avstanden mycket mer greppbara och krig och katastrof ar inte mer an en eller tva bussresor fran narmsta turkiska turistparadis, that's it!

John och Baris

Istanbul, som aven kallas "Barcelona of the east", ar en behaglig blandning av tradition och modernitet. Vackra historiska monument, gamla bad, men aven moderna cafeer, discon och exklusiv shopping. Att komma till Diyarbakir i det kurdiska ost ar att lamna Europa bakom sig. Hit hittar inte manga turister, trots att staden bar pa extremt mycket intressant historia och fascinerande stadsdelar.

Vi hade tur och fick en grym guide i form av Baris som John känner fran Malmo. Han gav oss en fantastisk dagstur genom Diyarbakir, tog oss till kyrkor, moskeer och synagogor medan han berattade om stadens mangfald (kurder, araber, turkar, armenier, syrianer...) och det absurda i att kalla landet for Republiken Turkiet vilket han tycker forringar och exkluderar ovriga folkgrupper.

Men att Kurderna skulle skapa ett eget land ar nagot Baris, och de flesta kurder numera, avfardar. Inte ens PKK:s gerillakrigare uppe i bergen kampar langre for sjalvstandighet. "Vadå, vi lever i en globaliserad varld. I Europa suddas gränserna ut, varfor skulle vi da vilja skapa nya", frågar Baris.

Vad han daremot vill är att han och hans folk ska fa rättigheter. Inte vara sa dar exkluderade i den i stat de lever under.

Nuvarande Premiarministern, Erdogan, har lovat forbattringar for kurderna och hans parti, AKP, skapade till och med en punkt i sitt partiprogram som kallas "Kurdisk oppning". Men manga kurder undrar i dag vad det var som egentligen hande med rättigheterna och så sent som forra aret slog turkisk polis till mot, och arresterade, kurdiska politiker. Och chefredaktören för Turkiets enda kurdiska dagstidning dömdes tidigare i år till 166 års fängelse.

Diyarbakir omringas av en 5,5 kilometer lång mur, byggd nan gang under antiken. Baris tog oss genom den gamla stadens trånga gränder, där barn lekte och övade några få engelska fraser pa oss, och in på en innergård där ett tjugotal män satt pa plaststolar i en cirkel. Männen var kurdiska sångare, "dengbejs", och turades om att sjunga traditionella kurdiska visor. Texterna berattar kurdernas oroliga historia och handlar inte sällan om krig eller politik.

Männen sjöng med ett klagande tonfall och när en dengbej drog ut lite extra pa en sorgsen ton kunde Baris konfirmera: sången handlade om en by som drabbes av en stor katastrof.

Sangare(Dengbej) for vidare kurdisk historia

Sangarnas kallare

På kvallen satt vi pa ett cafe med utsikt over den gröna floddalen och drack te (I Turkiet dricker man alltid te te och ater te). Baris kompis och bussines-partner, Can, skämtade och Baris översatte och berättade att Can ville att vi skulle skriva ett reportage om honom.

Alla skrattade innan Can blev allvarlig. "Arligt talat finns det bara en sak ni borde skriva. Beratta for folk i Sverige att vi Kurder i Turkiet inte fritt får uttrycka våra åsikter och att vi inte får undervisa vara barn pa deras modersmål i skolan. Det vill jag att ni skriver".

/John och Ellinor

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Turkiet, Diyarbakir, Kurdistan, kurder

John och djur

2010-10-22T21:47:00.002+02:00

Så fort man vänder ryggen till...

...så är man ersatt

Semester i semestern

2010-10-22T20:41:00.009+02:00

Enligt Lonely Planet-05 är Kaş västra medelhavskustens stolthet. Den lilla fiskarbyn med ungefär 8000 invånare har lyckats behålla sin "small town feeling" även om den är "pretty touristy". Om Kaş är "pretty touristy" mår jag smått illa av tanken på vad "very touristy" måste vara... Trots lågsäsong verkar det gå 10 turister per turk och det har varit en utmaning att hitta ställen att äta där inte ALLA andra gäster är turister.
Men vafan, här är vackert, och gnälla bör man icke när luftvärmen är klockrena 24 grader och vattenvärmen strax därunder. Att dröna har varit enda aktiviteten i snart dagarna tre, och det har varit perfekt för att dra förkylningarna ur oss. Imorrn rullar vi öst i en 24-timmarsbuss mot Diyarbakir, den kurdiska identitetens högsäte samt şalvar-byxornas vagga ;)

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Kaş, Turkiet

Tummen upp för Europa

2010-10-19T16:05:00.022+02:00

200 mil har nu försvunnit under våra goretexbeskyddade fötter. Det känns som igår och det känns som en evighet sen Tom Sawyer klöv dimman på sin rutt mot Rostock. Ombord låg vi utsträckta på den babyblå heltäckningsmattan på plan 5, lugna som filbunkar efter en lyckad liftförfrågning i cafeterian. Sex dagar senare gosar vi ner oss i en helt annan heltäckningsmatta, en vinröd, tjock och ren en. Ovanför strålar ljus i tusental och ovanför dem en 400 år gammal kupol, så blå och så breathtaking att det svider lite i själen...

Lastbilslift från Rostock till Prag

Vägen till Istanbul hade kunnat vara rakare, enklare och därmed även lite tråkigare. Om det inte hade varit för lagen om bilbälte hade vi redan på färjan hoppat in i en lastbil som skulle hela vägen till Turkiet. Få chaffisar var villiga att ta två passagerare och eftersom jag lovat Johns föräldrar att ta hand om honom kunde jag inte gärna lämna honom i Rostock ;)

En godhjärtad tjeck med flickvän i Anderstorp blev till slut vår räddning. Han hette Vladislav och gömde smidigt undan John bakom sängskynket när vi passerade hamnens poliskontroll. Gentjänsten blev att hålla honom vaken hela vägen genom den dimmiga autobahnnatten. Klockan fem på morgonen klev vi ut i en halv minusgrad på en rastplats strax norr om Prag. Tankar om att dö av köld förekom tills vi upptäckte en dygnet-runt-öppen restaurang.

Ett av alla "no" eller "no english"

Att lifta kan vara en bit kaka och sen så kan det vara helt bloody omöjligt. Kanske gapade vi efter för mycket, men de nattliga minusgraderna lämnade oss inte många alternativ. Vi behövde komma långt söderut och kunde inte ta en skjuts där vi riskerade att bli avsläppta mitt i natten nånstans i Slovakien eller som bäst strax över Ungerns gräns. Det var för kallt. Efter dryga tolv timmar gav vi upp, liftade med en bil in till Prag och hoppade på en nattbuss mot Bulgarien och ett klimat som uppmuntrar mer till spontanitet :)

John och Svetoslav på Sofias gator

Couchsurfing är strax efter torrshampoo (elli) och "rögad ål" (john) det bästa som hänt världen. Det är att resa rakt in i kärnan av en plats, rakt in genom det skal man oftast aldrig lyckas penetrera som hotellturist. Svetoslav som hyste in oss i Sofia var en riktig pärla. Han guidade runt oss till sina favvoställen och fyllde några av våra, vad som visade sig vara gigantiska, kunskapsluckor om Bulgarien.
Dagen därpå liftade vi vidare ut till Svets gamla studiestad Veliko Tarnovo ett par timmar öst om Sofia. Där gick vi på utfyttningsfest, träffade mer härligt folk, hjälpte till att bära lådor och sov i säng för första gången sen Sövde :)

Lycklig lifterska

Den snygga Istanbulskylten Svet målat till oss medan vi sov för länge på morgonen behövdes i knappt 20 minuter. Två glada (varav en på gränsen till galen) turkiska rosförsäljare plockade upp oss och lovade skjuts hela vägen till Istanbul. De skulle bara stanna max två timmar på vägen och göra lite affärer.

Lite ros-business (och mat)
Hakan till vänster & Musa till höger

"Musa is hungry", hördes var och varannan timme från framsätet. Resan gick därför i matens tecken och gick därför inte särskilt fort. Vi fick dock alla våra måltider betalda och därtill trugade Musa (den galne) i oss ätbara ting vad som kändes som hela tiden under färden. Höll vi inte ut händerna för att fånga upp det han hade att erbjuda hotade han med att hälla ut det i knät på oss. Han kastade bak choklad, nötter, bröd, ost, chilifrukter, gurkor, tuggummi, kakor, läsk, saft och vid ett tillfälle en hel yoghurt som vi la ner i väskan. Väl framme på hostel Chillout i Istanbul upptäckte vi att det var ett saltkar och kände oss genast skyldiga till stöld.

Vi kom alltså fram till Istanbul till slut, mitt i natta, hela om än inte så värst rena. Här har vi nu turistat i två dar, bott på för dyrt hostel, ätit för dyr mat och gått runt och kollat på saker jag inte fattar mycket av. Följande har jag dock lärt mig: Turkar är sjukt hjälpsamma och trevliga, ayran är gott inte bara i Malmö och den blå moskéns heltäckningsmatta slår tysklandsfärjans.

Den blå moskén i Istanbul

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om couchsurfing, Sofia, Bulgarien, Istanbul, Turkiet

Konsten att komma iväg...

2010-10-10T19:14:00.007+02:00

Sövdesjön

...är bannemej ingen enkel konst. Vi har nu lyckats flytta ut ur malmökollektivet Mecca och färdats hela 5 mil öst till Sövde i Sjöbo kommun. Våra föräldrar hoppas i det tysta (eller kanske inte så tysta) att detta även ska bli slutdestinationen på vår resa. När höstsolen gassar som bäst och Sövdes grönska lyser i neon torkar pappa Palm av sina blomsterjordiga händer på jeansen och påminner om att DET HÄR, det är helt underbart, och det här kommer vi inte få nån annan stans. Och han har ju helt rätt :)

Förutom föräldrar är UD skeptiska till våra planer. De avråder till "icke nödvändiga resor" till Pakistan på grund av "problematiskt statsläge". Vi ska därför undvika att uppehålla oss i närheten av (ta ett djupt andetag): moskéer, marknader, samlingsplatser, ambassader, konsulat, internationella organisationer, ministerier, universitet, skolor och sjukhus. Detta var innan översvämningarna.
Sen läser jag den här terrorartikeln i sydis, som avslutas med: "Amerikanska UD avråder från turistresor till Europa, brittiska UD varnar för resor till Frankrike och Tyskland, franska UD avråder från besök i London, svenska UD råder alla utlandsresenärer att vara vaksamma. Ingen varnar för att terrorhotet är förhöjt också i de egna huvudstäderna." Paranoia total?

Samtidigt lyssnar jag till de arton pakistanska couchsurfare jag har kontakt med som alla är bedrövade över den offentliga bilden av landet. "Kom hit", skriver de, så ska vi visa det som inte når media.

Ja tack!

/Elli

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Sövde, Pakistan, UD